Välskrivna artiklar i kulturtidskriften Semafor
Tidskriften Semafor
Nummer 1, 2003
Det första som slår en är att redaktionen fått till en något bättre blandning av material än vad som varit fallet i de tidigare numren. Mellan välskrivna och mestadels intressanta artiklar om den höga kulturen - i Semafor har detta sedan starten förra året varit liktydigt med Litteraturen - finner man nu öppningar mot annat nytt och spännande. T.ex. nämnda poetry slam, ett slags tävlingar där man läser upp och agerar till egna poem - ett fenomen som på senare år funnit sin väg från födelsestaden Chicago ända till Ofvandahls konditori.
Någon större profiländring rör det sig ändå inte om. Bortsett från en intervju med Uppsalas primus motor Lars Burstedt, ett lite slarvigt översatt slam-manifest och ett par tryckta slambidrag är det mesta som vanligt, vilket bl a betyder en småfinurlig serie av Nina Brander och en författarintervju. Den sistnämnda kretsar denna gång kring Ylva Eggehorn, en författare som är värd att tas på allvar just för att hennes patos vore alltför lätt att skämta bort (Med mitt skrivande vill jag försöka läka ihop ett sår i den västerländska civilisationen).
Förutom konstvetaren Linnéa Liljas tänkvärda reflexioner kring konst, värde och kvalitet, litteraturdocenten Pär Hellströms heta tips om modern kinesisk litteratur och en kort artikel om Carlssons förlag finns här också ett inlägg där en smått irriterad Jörgen Mattlar riktar välförtjänt kritik mot Jan Mårtensons (UNT) något daterade bild av den samtida finlandssvenska lyriken.
Sammantaget är det mycket glädjande att se att redaktionen, med bibehållet intresse för den mer lågmälda kulturen, nu vågat styra ut på lite öppnare farvatten.
