Med Gardell på odyssé genom Bibeln

Om Gud
Jonas Gardell
Norstedts

Och sedan börjar han en odyssé genom Bibeln, den tradition där både Gardells mamma och de hatiska kristna hämtar sina Gudsbilder. Målet är att hitta hem, att hitta ett sätt han kan fortsätta att tro trots bibelns motsatt riktade tendenser.

Jag gillar projektet i sig. Det är uppfriskande med en kändis som undersöker sin religiösa tradition ordentligt istället för att smita till någon sorts kristallguruflum. Jonas Gardell lider i motsättning till många andra inte av andlig lättja. När han upptäcker att den kristna traditionen inte enkelt och problemfritt förmedlar Sanningen som i ett snyggt litet vakuumförpackat paket, arbetar han hårt för att dra fram de delar av en traditionell gudsbild som går att koppla ihop med hans tro på en god Gud.

Däremot kan jag inte påstå att jag var odelat förtjust i boken. För det första lider jag av en i Uppsala vanliga åkomma: Jag är, motsatt Gardell, i hög grad akademiker. Detta innebär att jag är van vid att man i facklitteratur nöjer sig med att presentera data och att resonera om dessa. Känslobetonade appeller och direkte tilltal till läsaren förekommer inte. Och jag har ganska svårt för att uppskatta den predikoton som då och då smyger sig in i texten. Detta kan kanske vara en orättvis kritik, för Gardell poängterar faktiskt flera gånger att han inte är akademiker, och boken ska väl då inte heller läsas som facklitteratur.

Värre är emellertid att jag upplever Gardells bibelsyn som ganska inkonsekvent. Å ena sidan kommer han fram till att det finns två linjer i bibelns gudsbilder, en som beskriver Guds goda egenskaper och en som speglar människans värsta sidor. Och att man måste välja mellan dessa. Å andra sidan verkar han inte själv kunna ta sig samman till att bara ignorera de bilder han tycker leder vilse, och envisas istället med att försöka tänka med dem i sin förståelse av Gud. Detta leder till ett mycket misslyckat avsnitt där Gardell försöker leva sig in i Guds personliga utveckling från våldsam stamgud till snäll pappa. Jag förstår inte behovet av att knyta ihop dessa oförenliga bilder. Här behandlar Gardell ju plötsligt, trots uttalad anti-fundamentalism, bibeln som en samling sanna snabbshots av Gud, fotograferade någon gång under Guds utveckling.
Antingen är Bibeln direkt inspirerad av Gud och troende måste tvunget förhålla sig till alla delar av densamma, eller också är Bibeln en samling skönlitterära gestaltningar av människors tankar om, och upplevelser av det gudomliga. Om man väljer den senare varianten är det väl tillåtet att helt enkelt strunta i de gudsbilder som man inte gillar