Från Vittula ut i rymden

Mikael niemi
Svålhålet
Norstedts

Det hela börjar ganska lovande. Efter ett trevligt bastubad vid Torne älv får vi följa med på en hisnande resa genom en världsrymd befolkad av såväl människor som allehanda rymdvarelser. Våghalsiga ensamvargar testar sina gränser på årslånga rymdfärder, androiderna går inte längre att skilja från människor, stenarna visar sig vara levande varelser och vår hemplanet Jorden har i rymden blivit ett bokstavligen livsfarligt skämt.
Överhuvudtaget är det uppiggande att se en svensk författare ge sig ut i rymden och koka ihop nya rövarhistorier i denna genre. Dessvärre får man nog efter bara en handfull av Niemis nitton noveller. Idéerna mister snart sin fräschör och riktigt originellt blir det tyvärr bara någon enstaka gång. De galna spekulationerna känns igen från kanske främst Douglas Adams, Stanislaw Lem och Italo Calvino - de där när kosmiska spermier som heter Holger ser till att vår värld överhuvudtaget existerar eller när författarna med ett intergalaktiskt internet upptäcker att all litteratur för länge sedan redan är skriven (kan det förresten vara så att Niemi här skojar med sig själv?).

Det som känns mest nydanande är till slut de skabrösa inslagen, som sällan dyker upp lika oväntat i den anglosaxiska sf-litteraturen. Men frågan är hur kul det sedan är att läsa om utlösningar i nollgravitation, om en asteroid som heter Runkstrumpan, eller om att universum är format som en kukprofessor?

Ett och annat skratt lyckas han väl locka fram, och i några av berättelserna finns dessutom ansatser till något som kunde ha blivit riktigt intressant. Synd bara att dessa ofta avslutas illa kvickt, någon gång dessutom med att berättaren stoppar handen innanför någons trosor. Helcrazy.