Den självbiografiska serien lever
Sara Olausson
Nina Hemmingsson
Hjälp
Kartago förlag
Nina Hemmingsson har en väl inarbetad stil med robusta, tomögda människor som ofta pratar förbi varandra. Episoder om livet som hästtjej varvas med hallucinatoriska dagdrömmar och grymma dråpligheter. Andra episoder är mest mystiska. När hon är rolig, lockar hon inte så ofta till skratt som till sammanbitet leende. Ibland är tecknarstilen väl grov, man anar att det är tidigt material. Den replik som inleder albumet sammanfattar hennes lakoniska attityd väl: Jag ser att det är vackert. Det här kanske är en fantastisk upplevelse.
Sara Olausson är den mer lättillgängliga av de två. Det kan börja med en betraktelse (ofta mörk) som får skruv och spinner vidare, ibland mot en komisk eller underfundig poäng, ibland mot mera mörker. Personliga funderingar kring new age får stort utrymme, liksom vådan av ha en bisarr pappa som predikar om ufon. Man får känslan att hon vill förklara precis vad hon menar och när hon lyckas blir det riktigt bra.
Kort sagt: än är den självbiografiska serien inte död. Hjälp är ett intressant och väl genomfört album, och man behöver inte vara vare sig hästtjej, new ageare eller sitta ensam i ett ufo i rymden för att uppskatta det. Alla sitter vi i samma båt, i samma rymdskepp. Alla behöver vi någon gång hjälp.