Självstympning och bildkollisioner
Jan Fabre
Fyra stycken
(Översättning av Per Holmer)
Ruin
Erik Bergqvist
Solarna
Ruin
I dagarna har det tidigare Uppsalaförlaget Ruin, nyligen omlokaliserat till huvudstaden, givit ut två nya böcker för provokation och tröst. Den första är den flamländske scenkonstnären Jan Fabres Fyra stycken, utgiven i samarbete med tidskriften Visslingar Rop lagom till författarens Sverigebesök tidigare denna månad. Titelns fyra stycken är ett slags rolldikter, monologer eller dialoger, tänkta att framföras på scen. Kvaliteten varierar betänkligt, och styckena genomsyras av en ibland på gränsen till pubertal besatthet vid människokroppens skrymslen och vrår, vid inälvor, organ, sår, hud och blodomlopp.
I det första stycket, Kroppen, kroppen på väggen där..., ger sig detta till känna i en närmast morbid genomgång av hur en människokropp kan manipuleras och objektifieras för konstnärliga syften. Berättelsen om hur en kvinnlig fotograf i ett otal bilder styckat och förvrängt en kropp utmynnar i en rad groteska obduktioner i ord, och påvisar ett uppenbart behov av att utmana gränser.
Efter ett ganska platt stycke om konstnärlig identitetsproblematik, Dödens ängel, följer sedan en lovsång till vår främsta kroppsvätska, Jag är blod. Här skys inga medel för att överösa läsaren med färgstarka uttryck. Kroppen framställs som ett fängelse vars biologiska begränsningar kan överskridas: Kroppen i nuet / kroppen från medeltiden / kommer att försvinna / Människan är ett vackert utkast / men det håller inte. Lösningen på problemet blir inte helt oväntat en minst sagt hälsovådlig självstympning, ett bokstavligt blodbad av snittade vener och artärer, alla noggrant katalogiserade med sina latinska benämningar.
Det sista stycket, Tårarnas historia, är ett försök att utan ironier och cynism blotta människan i all hennes själsliga och kroppsliga hjälplöshet, men också ett angrepp på alla de tabun som vi ställt upp kring vår biologiska tillvaro, med dess tårar, sekret och exkrementer. Inte minst urinen får här en framstående roll - Gyllne tårar sprutar ur könet, som det flera gånger får heta.
Antagligen gör sig mångkonstnären Jan Fabres stycken betydligt bättre framförda på scen, där texterna får blomma ut med skådespel, dans och rekvisita. Som texter betraktade rymmer de inte sällan en förbryllande blandning av excesser och banaliteter. Det blir lite som att läsa kakrecept och fantisera om smulorna på kakfatet.
Om man efter Fabres emellanåt manierade djupdykning i provokationer känner sig lätt anemisk kan man lämpligen svalka själen i lyrik av det mer hederliga slaget i Erik Bergqvists Solarna. I diktsamlingen, även den utgiven på Ruin, slipper man också några av Fabres storvulna pretentioner. Istället hamnar man rakt i en uppriktig och medtagande subjektivitet, en strävan efter att med synestesier, kiasmer, ord- och bildkollisioner främmandegöra det vardagliga. Mestadels lyckas Bergqvist, medan komprimeringen i enstaka dikter riskerar att gå för långt. Motiven sträcker sig från meditationer över väder och årstider till skildringar av tysta, sömnlösa nätter och nostalgiska ögonblicksbilder. Tillbakablickandet har ofta fått ersätta nuet, och många dikter frammanar en värld där det alltid tycks vara för sent: Åren, solarna. / Vad själen har vet man inte. / Åren, solarna. Ibland flimrar bilderna också förbi i rasande fart: Du backar från trädet, t-banan målar / sin utplåning i speglars förvända film.
Solarna är en tät diktsamling som på sina knappa femtio sidor innehåller gott om suggestiva språk- och bildsabotage. Bakom plåstret för själen skymtar dessutom ett uppfriskande tvivel på språkets precision, på de ständigt slintande orden och begreppen. Och efter Fabres orgier i blod, tårar, träck och svett framstår till och med ett par versrader om hur en dödssjuk tacka avlivas med en yxa som återhållsamma, rentav idylliska.
