Det lössläppta Afrika
På Svettis i Uppsala startades hösten 2007 ett nytt motionspass som kallades Afrogympa. Jag hade uppmärksammat att det var en dansform som låg i tiden. Runt omkring mig fanns erbjudanden om att delta i olika kurser i afrikansk dans. Som nyfiken Uppsalastudent bestämde jag mig för att passet på Svettis skulle vara något för mig.
När jag kommer dit första gången möts jag av ljudet från djembetrummor spelat på en cd-skiva. Träningsledaren vänder sig till oss nyanlända med en exalterad blick och säger På det här passet är vi barfota
Postkolonial teori handlar om identitetsskapandets processer. Utgångspunkten är att kolonialismen fortfarande präglar världen. I språkets strukturer finns dolda maktförhållanden som befäster den vite europeiske mannen som norm. Sådana sociala hierarkier upprätthålls genom motsatspar där den ena delen ses som dominerande och den andra som underordnad och beroende av den första. Så överordnas exempelvis begreppet vit begreppet svart; den svarte blir den ständige Andre. Problemet är att ingen gråzon mellan motsatserna tillåts. Du måste antingen identifiera dig med att vara svart eller dess motsats, vit. Det skapar stereotypa identiteter som ger en alltför förenklad bild av hur verkligheten ser ut, vilket utmynnar i rasism.
I Orientalism analyserar litteraturforskaren Edward Said maktstrukturer och dess formande av kunskap. Han beskriver hur det under 1700-talet uppstod en diskurs i europeisk vetenskap kallad orientalism. I det sammanhanget fungerade Orienten som ett språkligt begrepp och syftade på den västerländska kunskapstraditionens beskrivningar av ett Orienten. Det är en historia om hur Väst skapar sig själv genom idén om en motsats i ett Öst. Said menar att det formade bilden av Orienten som primitiv, sexuell och förtryckande i opposition till det upplysta, civiliserade och fria Europa. Genom att måla upp en bild av kulturerna i dessa länder som underlägsna kunde de europeiska kolonisatörerna rättfärdiga sitt världsherravälde.
Kolonialmaktens människosyn präglade även estetiken. Ett typexempel är bilden av afrikanen i Daniel Defoes Robinson Crusoe där afrikanerna framställs som primitiva vildar. I kontrast till dem formas Crusoes identitet; han blir den civiliserade, förnuftiga och goda människan, representanten för Europa. I boken får vi följa hur Crusoe tar sig an en av afrikanerna för att civilisera honom. Han ger honom namnet Fredag. Ju längre tiden går desto mer lik blir Fredag Crusoe själv. Så blir Crusoe språkrör för kolonialismens idé. Genom att överföra den egna europeiska kulturen på den afrikanska, kan vi (i viss mån) göra dem till bättre människor
Sociologen Stuart Hall menar att den uttalat nedvärderande rasismen inte är lika vanlig i vår samtid som under kolonialtiden. De rasistiska stereotyperna har istället tagit formen av exotism. Det öppna föraktet och diskrimineringen i förhållande till den Andre ersätts av fascination och idealisering; det sexuella hos Orienten har exempelvis vänts från att vara något föraktfullt till att bli föremål för avundsjuka. Varför kan inte den västerländska människan vara så naturlig och känslobejakande som den österländska? Problemet med exotismen är att den fortfarande bygger på en tanke om fixerade identiteter. Den vilar således på samma stereotyper som den explicit nedvärderande rasismen och objektifieringen av den Andre fortgår.
När alla har tagit av sig skor och strumpor berättar passledaren varför vi är barfota; Då är vi närmre marken och jorden. Sedan höjer hon musiken, ställer sig framför oss och säger Okej Då sätter vi igång. Nu förflyttar vi oss långt bort till Afrikas röda sand Vi får lära oss steg och rörelser i olika kombinationer. I en av dem ska vi låtsas att vi håller i ett spjut och är på jakt, i en annan ska vi föreställa oss att vi har en sol ovanför oss som vi plockar ned. Varje kombination avslutas med att vi skakar på rumporna. Får jag se riktigt stora afrikanska rumpor nu ropar passledaren när vi av trötthet skakar för dåligt. Efter ungefär en timme är passet slut och jag går utmattad iväg till min vattenflaska. Medan jag dricker kan jag inte undgå att höra reaktionerna. Vad kul det var utbrister någon, Man blir glad säger en annan och Gud, vad jag är trött en tredje.
Afrogympan på Svettis är ett exempel på hur exotismen kan ta sig i uttryck i dagens Sverige. Det är en starkt idealiserad bild av Afrika som presenteras (där skiner solen och där dansar man barfota tillsammans på röd sand). Afrika står för det glada och lössläppta vilket kontrasteras mot det hämmade svenska samhället. Bilden av Afrika må vara positiv men fortfarande spökar samma gamla koloniala idéer. Etnologen Ebrima Kamara menar att det i jämförelse presenteras väldigt få bilder av afrikansk intellektualism. Om glädje är det enda Afrika kan tillföra det svenska samhället så implicerar det att afrikaner befinner sig på en lägre civilisationsnivå. Även de rasistiska stereotyperna känns igen. Att afrikanerna är natur och kropp (de står i närmre kontakt med jorden och vet hur de skakar sina stora rumpor) befästs, även om det inte sker med ett uttalat nedvärderande språkbruk. Även begreppet afrikansk dans är intressant; det framställs som om Afrika hade en enhetlig kultur med en gemensam typ av dans. Lek med tanken att Svettis skulle skapa ett pass som kallades europisk dans. Hur skulle den dansen gå till? Den svenska folkdansen skulle exempelvis aldrig kunna vara representativ för en hel världsdels danskultur. Kamara menar att afrikansk dans som definition endast existerar utanför Afrika. Det är alltså våra svenska föreställningar om hur afrikansk dans ser ut som ligger till grund för Afrodansen på Svettis.
I essän Nyheter om drömlandet, dess invånare och invandrare tillämpar massmedieforskaren Ylva Brune Saids maktanalys på dagens svenska samhälle. Orientalistexperterna må ha försvunnit, menar hon, men endast för att ersättas av en ny grupp människor - de så kallade invandrarexperterna. Det handlar i båda fallen om vems röst som ges företräde. Återigen ser vi hur kunskapen om den Andre aldrig kommer från den Andre själv. I själva verket handlar det om att från svenskens håll befästa den egna maktpositionen. Genom att måla upp en bild av invandraren som outbildad, förtryckt och kriminell kommer samtidigt bilden av svensken att tecknas som dess motsats. Brune har studerat hur medierna befäster dessa stereotyper genom att låta otypiska invandrare intervjuas om situationer för det typiska. Hela tiden är det invandrarexpertens syn på invandrare som presenteras, medan den verkliga invandrarens perspektiv osynliggörs.
Den postkoloniala teoribildningen söker ge plats för verkligheten genom att presentera andra bilder än den gängse västerländska. Målet är att rucka på de språkliga motsatspar som skapar snäva identiteter och homogenisering. Det svåra med den postkoloniala teoribildningen tycker jag är min egen position i den. Hur kan jag som västerländsk, vit, medelklasskvinna driva postkoloniala studier när kritiken gäller en maktstruktur som jag själv är en del av? När jag går på afrikansk dans konsumerar jag ju något som bygger på rasistiska stereotyper. Men kanske är det själva medvetenheten om detta som är det viktigaste. Genom att förhålla sig kritisk till det som presenteras och öppen för andra synvinklar hoppas jag våga ifrågasätta, som Said säger det, min egen tankes bojor.
Sara Källsner
läser litteraturvetenskap
vid Uppsala universitet.
