Religionen på insidan

Benägenheten att ha alltför höga uppfattningar om den egna gruppen och att nedvärdera de andra verkar vara universell. Tvivel och misstänksamhet, fientlighet och ringaktning mot det som är främmande och annorlunda har drabbat individer, grupper och folk i alla tider under historiens gång. Motviljan mot det främmande har motiverats med hudfärg och utseende, härstamning, sexuell läggning och sedvänjor och mynnat ut i allt från utanförskap och uteslutning till förslavning och folkmord.
Samma form av destruktivitet kan kläs i olika dräkter beroende på vilka redskap som finns till hands. Bibeln och andra religiösa urkunder har många gånger blivit sådana redskap. Det faktum att religionen ofta används för att legitimera intolerans, förtryck och förföljelser inbjuder till generaliseringar. De heliga texterna pekas ut som roten till det onda. Men är det så enkelt?
För att vidga vyerna är det viktigt att se hur tolkningar av religiösa texter svarar mot vissa djupa behov hos människor som även återfinns utanför den religiösa sfären. Vad är det, psykologiskt sett, som gör att vi ibland väljer att möta en främmande människa med förakt och misstro istället för med intresse och tillit?
Psykoanalytikern Ludvig Igra beskriver gränsen mellan tillit och misstro som en tunn hinna, där människans psyke oavbrutet blir till. Man kan tänka sig hinnan som en dörr mellan det destruktiva och det livsbefrämjande inom var och en av oss. Beroende på situationens förutsättningar och våra tidigare erfarenheter öppnas dörren åt än det ena, än det andra hållet. Det tycks vara en mänsklig grundbetingelse att tvingas vackla mellan att å ena sidan försvara och vörda livet och att å den andra frestas att med våld utöva makt mot livet.
Utgångspunkten för Igras resonemang är psykoanalytikern Melanie Kleins teori om två positioner, den schizo-paranoida och den integrativa positionen. Positionerna utgör två ursprungliga perspektiv för att förstå sig själv och sin omvärld. Denna förståelse av självet och omvärlden utvecklas redan från födseln. De båda positionerna kan även förstås som två hållningar som intimt samspelar i det inre av människan och präglar hennes relation till omvärlden genom hela livet.

Den schizo-paranoida positionen har utvecklingspsykologiskt sin förankring i tiden innan barnet lärt sig prata. Positionen kännetecknas i huvudsak av splittring, det vill säga barnets önskan av att hålla isär otäcka erfarenheter från sådana som är mer tillfredsställande. Splittingen hör samman med den tid då spädbarnet upplever modern eller andra emotionellt betydelsefulla personer som goda, då spädbarnet känner värme eller närhet och får sina behov tillgodosedda, men också som onda, då barnet exempelvis är hungrigt, fryser eller känner sig övergivet.
Det finns alltså oundvikliga och nödvändiga störningar i denna täta, tidiga relation. Det står inte i mänsklig förmåga, skriver Igra, att alltid vara lyhörd och tillgänglig för sitt barn. När barnet känner sig övergivet och avvisat inträder någonting ohjälpligt i dess inre. En mörkare symbolisk struktur, en ficka av potentiell grymhet, bildas inne i barnets personlighet.
I den integrativa positionen börjar barnet istället kunna se sin omvärld på ett mer nyanserat och balanserat sätt. Spädbarnet börjar kunna integrera både positiva och negativa aspekter av sig själv. I idealfallet kommer alla dessa positiva och negativa bilder under utvecklingens gång att integreras. Den integrativa positionen är en hörnsten i spädbarnets utveckling eftersom den utgör en grund för individens möjlighet att närma sig andra med en känsla av hopp och möjlighet. Igra menar att det är det är den integrativa positionen som utgör den etiska grunden inom oss. Detta är den grund som formas i den strävan efter omsorg och ansvarstagande för en annan människa som inte har någon annan drivkraft än respekten för den andre och den andres okränkbarhet.
I vuxenlivet kan man se hur dessa positioner skapar olika attityder till en främmande människa. Distinktionen handlar om skillnaden mellan ordparen Jag - Du och Jag - Det. Själva åtskillnaden är ett sätt att beskriva hur en människas hållning bottnar i hennes inre men också formas av den kontext som hon är en del av. Hållningen till en annan människa som ett Det är förknippad med ett avståndstagande. Hållningen som istället ser den andra människan som ett Du är förknippad med ett tillmötesgående.

Den inre dynamiken mellan tillit och misstro är grundläggande i allt mänskligt liv. Exempelvis kan vår mänskliga förmåga att kommunicera knappast fungera utan förmågan att knyta an till andra. Balansen mellan tillit och misstro, som är grunden i alla relationer, är svår att upprätthålla. Denna svårighet kan både skapas och förstärkas av kulturen och de sociala förväntningarna som bidrar till olika hållningar. Den gemensamma anda som skapas i en svår situation kan exempelvis framkalla brutalitet. Främlingen i form av ett hot eller en fiende blir en symbol som omorganiserar både yttre och inre strukturer. Därför kan det vara svårt att med endast en viljeyttring höja sig över den dynamik som främlingen knyter an till.
Det förhållningssätt som krävs för att vi ska kunna se ett Du i den människa vi möter växer fram på ett grundläggande plan i en människas liv. En moralisk inställning handlar om att leva hela sitt liv i en anda av öppenhet mot andra människor och en vilja att även gå främlingen till mötes.
Dessa tankegångar visar att bilden av religionen som roten till allt ont är en alltför svepande generalisering. Den stora frågan är inte om religion i sig är ond eller god utan om vi människor låter den plocka fram det bästa eller sämsta ur var och en av oss. Kampen står i vårt inre, i obeslutsamheten mellan tillit och misstro.