Punktteknikens poet

Alla har vi vid något tillfälle uppfyllts av känslan av att rådlöst famla i tillvaron. Vägarnas oräkneliga förgreningar. Sinnena som bedrägligt leder oss på villospår. Målbilder byter ständigt skepnad eller rinner flyktigt över horisontens skarpa kant. Endast tillfälligt skjuter ljusskott av insikt upp längs vår väg och inte sällan utanför synfältets ytterkanter.
Det finns en dikt vid namn Lokbetjänten. Ett ivägskenande lokomotiv utgör i dikten en metafor för livet och tidens hetsande framfart: Motsträvigt, pustande rullar tåget igång. Accelererar långsamt. Du slår dig ned vid ett kupéfönster. Blickar ut. Upplever hur från början helt klara synintryck börjar glida undan: en konsekvens av den hela tiden tilltagande hastigheten.
Mer kol skyfflas i förbränningsmotorn och farten ökar ytterligare. Världen utanför blir ett obegripligt färgflimmer. Hettan: outhärdlig.
Då tåget börjar sin inbromsning inför den slutgiltiga stationen - den från början enda förutbestämda - är det i samband med den egna avstannande pulsen och de allra sista, allra sköraste andetagen.
Dikten Lokbetjänten skrevs av en poet som bättre än andra lyckades med att snärja känslan av en hela tiden undflyende verklighet. En diktare med ett för sin tid helt unikt förhållningssätt till språket och dess möjligheter. Genom sin lyrik infångade, inskärpte han tillvarons beståndsdelar, tingens nakenhet, med syftet att så precist som möjligt beskriva sina sinnesintryck. Med språklig medvetenhet nära bristningsgränsen söktes betydelsen bakom orden. Han reducerade dem inte enbart till deras grammatiska innebörd. Insåg sakers sammanhang och hur allt ovillkorligt hänger ihop. Hur poesi och liv är delar av samma allomfattande helhet.
Tyvärr rör det sig om en poet som själv tidigt släppte greppet om både liv och lyrik. Vid 41 års ålder avled Gunnar E. Gredell (1923 - 1964). Trots att hans samlingar mottogs i positiva ordalag har hans poesi nästan fullkomligt utraderats från den litteraturhistoriska minnesväven. Återupplivningsförsöken har varit ambitiösa, men för få.
I mötet med Gredells första diktsamling Rasterrasser (1955) återfann jag en poesi som till en början tedde sig svårbegriplig, svårgreppbar men som efter läsning och omläsning slutligen framträdde och lät sig fångas och förstås. Den bidrog till att jag fick förkasta min gamla bild av poesi. Hade jag alls förstått innan? Skärpedjupet: övervägande större i den nya.
Det var i mitten av femtiotalet som Gredell debuterade på Stockholmsförankrade och mytomspunna Metamorfos förlag. Femtiotalet var i det stora hela en blomstringstid för den svenska poesin. Brokigt, pluralistiskt, spretande men med en tydlig dragning åt det romantiska hållet. Här skrevs lyrik som skulle komma att lämna bestående spår i den svenska, litterära myllan. En mängd poeter gjorde debut (Thomas Tranströmer, Paul Andersson) och redan etablerade lyriker (Erik Lindegren, Gunnar Ekelöf) gav ut några av sina mest erkända verk. Det tidigare fyrtiotalet hade varit mer homogent. Nazisternas krig hade tillägnat poeterna en gemensam upplevelsebas som när fyrtiotal klev över i femtiotal blev mindre gällande. Visserligen var vetskapen om förintelsens gaskamrar svår att skaka av sig; skavde som ännu inte avlägsnat granatsplitter i det mänskliga medvetandet. Skräcken för atombomben - både konstruerad och använd under det föregående årtiondet - vilade över det svenska samhället. Poesin började ändå, från att ha varit introvert och suggestivt ångestladdad, rikta sina blickar utåt världen. Något att likna vid en känsla av hopp inför framtiden.

Trots det tidiga femtiotalets brist på poetisk enhet var det en i viss mån förbluffad kritikerkår som mottog Gredells Rasterrasser. Samlingen beskrevs som originell, oavhängig traditionen och ansågs stå långt ifrån de romantiska ideal som karakteriserade delar av decenniet - och i synnerhet Metamorfos utgivningar.
Bakgrunden till Gredells särpräglade stil och höga språkliga medvetenhet kan spåras till språkfilosofiska underströmmar som inte nått upp till ytan i den litterära diskussionen vid femtiotalets mitt; direkt och indirekt påverkade av filosofen Ludwig Wittgensteins tidiga teorier om språket som en avbild av verkligheten (Wittgenstein själv hade vid sin död 1951 hunnit omarbeta sin syn på språket). I samtida tidskrifter rådde dessutom polemisk debatt mellan å ena sidan en romantisk syn på diktskapandet, där diktaren sågs som en visionär och förkunnare, å andra sidan en ny realism med betoning på det rent hantverksmässiga i att dikta. Gredell stod närmare den senare falangen. Precis som målaren skulle poeten så exakt som möjligt avbilda verkligheten. Varje penseldrag; en avvägning.
Gredells främste förebild var den franske impressionisten George Seurat; konstnären som gjorde färgen till ett intellektuellt medel. Seurat experimenterade med färger och former uppfattades av sinnena. Han utvecklade en ny måleriteknik, så kallad pointillism. Duken delades upp i små punkter av ren färg som betraktat på avstånd tillsammans tycktes samverka till en sammansatt färg. Genom sin teknik ville Seurat överföra vad det innebär att vara människa direkt till målarduken.
Inspirerad av Seurat sökte Gredell finna ordens inneboende egenskaper och med dikten attrahera så många sinnen som möjligt. Det innebar inte bara att ta hänsyn till ordens rent språkliga betydelse utan också till deras ljudbild. Meningarna laddades på så sätt med innebörd. Det centrala var alltså att verkligen stå vid sitt ord.
Gredell anammade även punktteknikens sinne för belysningar. I en porträttdikt av Seurat tar han avstånd från slaktares sätt att dra linjer; ett beklagande över den oreflekterade skapandeprocessen. Gredell var högst medveten om varje punkt, varje rytmiskt pulsnedslag, varje betoning eller obetoning. Även av mellanrummen mellan orden; andningsutrymmenas essentiella funktion. De korta likväl som de utdragna.
Gredell sönderdelade språket, för att därefter återigen sammanfoga - men på ett nytt sätt. Genom sammanfogningarna specificerades ordens semantiska innebörd. Resultatet blev en rad nybildningsord, så kallade neologismer. I Lokbetjänten finner man cirka femton stycken, däribland alkyonskri i följande versgrupp:

O frågor alla frågor
Vilsekomna som ett
Alkyonskris ohörda ekon
Och för längesedan
Utsuddade profiler...

Neologismen för tankarna till stjärnan Alcyone: den ljusast lysande i stjärnhopen Plejaderna; uppkallad efter prinsessan Halcyone i den grekiska mytologin. Alkyonskri syftar på Halcyones förtvivlade och fruktlösa rop efter maken som slukats av havet. Sett i sitt sammanhang - i Lokbetjänten - visar de melodiösa versraderna på de frågor som aldrig besvaras under livsresans gång och det meningslösa i att ens ställa dessa frågor.
Kanske var det just att Gredells dikter var av sådan särart som bidrog till att de glömdes bort. I ett land där krigets skugga ännu tycktes närvara, var få mottagliga för komplexa, poetiska språkexperiment. Lättare var då att drunkna i idealistisk, lättillgänglig lyrik. Fly verkligheten till en annan, mer tilltalande tillvaro.
Kanske är det också så att litteraturvetenskapen allt för gärna vill pressa in författare i historisk-kontextuella mallar. Och de som inte automatiskt inordnar sig innanför sektioneringens, stundom farligt kompromisslösa ramar - går förlorade i det perifera.
Vissa människor är undflyende av naturen. Gredell är möjligtvis en av dem. Hans skygghet var en fågels, hans ensamhet en styrka, kanske också en sjukdom. Orden var vännen Stig Carlsons och kom att ingå i den minnestext till poeten som publicerades i Stockholms-Tidningen den 7 september 1964.

Under sina sista år drog Gredell sig allt mer undan omvärlden. Trädde in i tystnaden. Alkohol och droger uppfyllde dessa år; ett konstant rus, med undantag av några få ögonblick av absolut klarhet, i vilka han diktade.
På Långbro mentalsjukhus avslutades den solitäre diktarens bana. Gredell hade då levt det turbulenta, självförbrännande liv som dikten Lokbetjänten uppmanar till att undvika.
För dryga tio år sedan sammanställde Olle Thörnvall Gredells två diktsamlingar och efterlämnade poem i Ett ord kallades Ordet bara (1998). I samlingsalbumet ingår även en kortfattad biografisk presentation av Gredell.
Trots denna mindre renässans är det ändå lätt att önska att det dragits i nödbromsen oftare under Gredells eget ivägskenande liv. Inte minst för att minnesmärkena - ljuspunkterna i poesihistorien - på så sätt skulle bli fler.

Josefine Ek läser kandidatprogrammet i kultur- och samhällsanalys vid Uppsala universitet. Texten bygger på hennes C-uppsats i litteraturvetenskap Att fixera en undflyende verklighet.