Tragikomisk livshistoria
Uppsalastudenten Gustav Stålhammar har skrivit romanen Herman Bylles testamente, där en 106-årig man berättar sin livshistoria. Historien motiveras av att Herman Bylle får veta att han har två barn, vars mamma arbetade på ett mentalsjukhus. Barnen växer upp på sjukhuset, och när mamman dör blir de kvar där tills ingen längre minns att de inte är patienter. Sedan dess tror de själva och omgivningen att de är sinnessjuka. För att rätta till detta missförstånd och för att förklara att han inte tagit kontakt med dem, skriver Herman Bylle ner historien som ledde fram till att han blev pappa utan att veta om det.
Gustav Stålhammar har tidigare berättat i Ergo hur rädslan för ensamhet är hans starkaste drivkraft och att det även gäller hans huvudperson. Herman Bylle är till en början nöjd med livet i sin lilla öländska by. De många begränsningarna ger stabilitet och trygghet. Bristen på utmaningar ger lugn. Men när han ser ett kringresande cirkussällskap som sätter upp en föreställning i närheten, förbyts hans lugn mot frustration och uppgivenhet. För första gången ser han människan som en social varelse, ett flockdjur. Han iakttar hur publiken reagerar på olika uppvisningar och rör sig unisont. Han förtrollas av konsterna på scenen och inser att människans potential är mycket större än han trott. Ironiskt nog är är alla uppvisningarna i cirkusen, förutom trapetskonstnärens, ren lögn och illusion.
Herman Bylles testamente presenteras som en sann historia, överlämnad i sitt originalskick till Gustav Stålhammar. Liknande stilgrepp var vanligt under 1800-talet, till exempel i Mary Shelley Frankenstein. Gustav Stålhammar har sagt att hans inspiration bland annat kommer från Selma Lagerlöv och Torgny Lindgren och precis som många av deras böcker är Herman Bylles testamente en rejäl skröna, med mycket tragikomik och väl utarbetade tankar om mänsklig psykologi. Det är också en typisk bildungsroman om hur en ung pojke upptäcker världen och blir vuxen.
