Nina Hemmingsson öppnar lönndörrar i samhällsfasaden

Doften av trycksvärta slår emot läsaren när man öppnar Nina Hemmingssons nya bok Så jävla normal. På sidorna möter man svarta och röda bakgrunder, tjocka, stora bokstäver och de karaktäristiska tomma ögonen. I fält som är helt ifyllda ser man de hundratals pennstrecken, som när någon frenetiskt ritat i kollegieblocket under en långtråkig och irriterande lektion. Bilderna är fulla av intensivitet och Hemmingsson skriver själv att de kommit till när hon varit trött, ledsen eller arg och inte vet vad jag håller på med längre.
Texterna är korta och har försåtligt enkla budskap som jag, jag, jag eller du vill ha mig upprepat som i trans och en bild på en kvinna som har fingrarna mellan benen och ett ledset uttryck i sitt ansikte. Bilderna är ihopssamlade under fyra år och har teman som delvis känns igen från Hemmingssons tidigare verk. Det handlar om att få vara ologisk, småsint, ledsen, kåt eller i behov av bekräftelse. Tilltalet är rakt och så uppriktigt att man nästan blir förlägen. Oron över att inte få betraktas som normal är den röda tråden i en annars spretig samling bilder. Karaktärerna känner frustration inför att pressa sig in i samhällsnormen. Det är inte ens idealet de försöker nå - bara normen är obekväm nog.

Man bläddrar snabbt igenom Så jävla normal. Det finns inte mycket text, och som ensamt verk skulle det bli för lite utan de avslöjande, sarkastiska repliker som man brukar få till bilderna. Men boken fungerar bra som extramaterial till Hemmingssons övriga produktion. Man kan läsa den för igenkänning, humor och för den grafiska stilen. Den passar extra bra när man är otålig, trött och ångesten är nära. Att bilderna skapats utan en tanke på publicering gör dem än mer råa och rättframma. Nina Hemmingsson öppnar luckor och lönndörrar i samhällsfasaden som vi vanligtvis gör allt för att hålla stängda.