Från Generation X till A
Tältet på bokfestivalen i Edinburgh är fullsatt och vi har fått veta att någonting annorlunda ska hända. När Douglas Coupland väl träder in på scenen ber han oss att slå på våra mobiltelefoner och ringa till personen bredvid.
Installationen vi får ta del av - en kör av mobilsignaler - heter tropical birds och har sitt upphov i Columbinemassakern. Som en skog av tropiska fåglar beskrev nämligen en polis ljuden från den övergivna skolbyggnad där hundratals mobiltelefoner fortsatte ringa
från blodstänkta ryggsäckar.
Att Coupland väljer att inleda på detta sätt är inte förvånande. Teknik och apokalyps, döden och rymden har hos honom sedan debutromanen Generation X (1991) varit återkommande teman. Gestalterna i hans romaner gömmer sig i virtuella världar, får epileptiska visioner, bär omkring på radioaktiva meteoriter, dör i pandemier, bränner Warhol-litografier och kastar diamanter i havet när tiden är slut.
Couplands böcker föds ur händelser som Columbine, föremål som ipoden, låttexter av Beatles och Morrissey. Han surfar på samtiden, driver sina berättelser framåt genom varumärkesdroppande och populärkulturella referenser. För detta har han med rätta kritiserats; hans fyrverkeri av absurditeter tröttar ut, hans experimentella sida distanserar och ibland löper de självlysande seriefigurerna till karaktärer amok över sidorna som duracellkaniner. Ofta har hans stil beskrivits som artificiell, vilket emellertid är orättvist för ingen tar som Coupland framtiden och tekniken på allvar: blinkande lampor blir till dunkande hjärtan. Man påminns om den danske 80-talspoeten Michael Strunge som skrev om tomma städer, tv-flimmer, neonskyltar och flipperspel, men som i sina dikter alltid gjorde universum organiskt: En gigantisk lysande sädescell/är kometen genom rymden/Finner ett ägg/och störtar ned. (Kristallskeppet, 1988).
I sina tidiga böcker, från Generation X och framåt, låter Coupland världen accelerera snabbt. Stilen är bedrägligt lättsam, historierna föds och dör på ytan. I senare romaner har ytskiktet spruckit. Då skriver Coupland inte typer utan människor.
Liz i Eleanor Rigby (2004) är fet, ensam och alldaglig. Hon liknar sig själv vid en tom alfapetbricka eller en servett på McDonalds till den dag hon ser en komet falla. Snart ska hon återförenas med sin MS-sjuke son som bortadopterades vid födseln. Cheryl i Hey Nostradamus (2003), highschool-elev och gift i hemlighet, skjuts till döds i skolmatsalen strax efter att hon klottrat i sitt kollegieblock ÄR GUD NÄRVARANDE/NÄR VAR HAN DET? Efter skolmassakern lägger sig maken Jason på den solvarma motorhuven på hennes bil som får roströda fingerfärgssvep av blod. Dessa romaner är allvarliga, ömsinta och lyriska berättelser om ensamhet, hämnd och tro: i luften vi andas, i vattnet vi dricker och i brödet vi bryter kommer det alltid att finnas mörker. (Hey Nostradamus ).
Nu i tältet på Edinburgh Book Festival förklarar emellertid Coupland sig vara ointresserad av religion. Det är svårt att tro på då samtliga av hans verk kretsar kring livets mening. Rationalitet och effektivitet har gjort våra liv tomma, helst vill vi slippa tänka på att vi sitter vid en spermiedödande bildskärm från åtta till fem och utför abstrakta arbetsuppgifter som indirekt förslavar tredje världen. (Generation X). Gott så. Men det finns en mening med livet, det finns meningar:
Jag är glad för att det var en så tyst och vanlig dag. Luften var så kall att man såg sin andedräkt, och gräsmattan var knastrig av frost som om vartenda löv friterats. De blåsvarta nötskrikorna var hesa och busade i takrännan, och på grund av frosten såg bladen på den japanska lönnen ut som skärvor av färgat glas /.../ Jag undrade om det var såhär konstnärer kände sig, med ständiga förnimmelser av livet kittlande i kraniet som påfågelsfjädrar. (Hey Nostradamus )
Couplands liknelser breder ut sig, blir historier i sig själva och språket är skimrande bilder av salivsockrig luft, munnar som smakar hallon och tuggummi, smogfärgade solnedgångar och vatten lent som kvicksilver.
Förutom författare är Douglas Coupland skulptör, filmare, konceptkonstnär och bloggare i New York Times. Han klipper till exempel sönder sina egna böcker och gör pappersfigurer av dem, tillverkar krigsmonument av tennsoldater, postar länkar om människor som flyttar in i hus byggda av lego. Denna quirkiness är både Couplands styrka och svaghet och det är lätt att uppleva honom som en underfundig posör. Ikväll gör han exempelvis en poäng av att slingra sig undan publikens frågor:
I wonder about the end in Life After God.
Well, I rather not tell you.
Och:
How has religion affected your writing?
Youre wearing green arent you Everybody in that row is wearing green
Senare läser jag på hans twitter: beneath the lightning, last nights audience looked like a really large box of high quality oil pastels.
Alla Couplands böcker efter Generation X har (helt logiskt) på ett eller annat sätt behandlat generationen efter X. Nu har denna generation fått ett namn: A. Det kunde lika gärna ha varit Generation G för Google, för Coupland skriver om en generation som aldrig levt ett liv utan mobiltelefon och vars internetrelationer är verkligare än de i det verkliga livet.
Generation A utspelar sig några år in i framtiden där den största skillnaden mot nu är det inte längre finns några bin. Upplägget, vilket är detsamma som i Generation X, går tillbaka till den medeltida novellsamlingen Decamerone - en grupp människor isoleras och berättar historier för varandra. I Generation X var denna grupp avhoppare från det amerikanska projektet, i A består den av fem unga människor som oförklarligt blivit stungna av bin. I en av historierna i A samlas Superman, Sailor moon och Yoda på en bar, i en annan funderar en prinsessa på om det verkligen är så farligt att inte tro på någonting. Coupland läser stillsamt och stryker det skägg vilket enligt hans egen utsago får honom att se ut som från ett fotografi från amerikanska inbördeskriget. Han avbryter sig ibland och säger vid ett tillfälle att han förmodligen har ett stroke-moment men att det verkar saknas en sida i boken.
För mig är det mest slående under hans läsning det genomgående varma förhållandet till teknologi. Titta, tycks Coupland vilja säga, det som vi uppfattar som artificiellt och alienerande behöver inte vara det. Livet utspelar sig inte IRL utan online. Denna förståelse, sympati och lojalitet med yngre generationer är en av Couplands finaste egenskaper som författare.
Generation A sluter den cirkel som påbörjades med Generation X, men upprepandet av debutromanens form för dessvärre Coupland tillbaka till ett splittrat och fragmenterat berättande. Därför blir Generation A också typiskt Couplandsk och därmed mindre intressant. Budskapet är till sist enkelt: historier övervinner alla hinder och kommer alltid att finnas, det är bara teknikerna för att berätta dem som ändras. Liksom Generation X måste A lära sig att berätta sin egen historia.
Malin Nauwerck är doktorand i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.
