Blixtrande diplomati
Alexander Ahndoril står tillsammans med sin hustru Alexandra Coelho Ahndoril för årets mest uppmärksammade romansuccé. Under den gemensamma pseudonymen Lars Kepler har de med spänningsromanen Hypnotisören under sommaren och hösten toppat alla tänkbara försäljningslistor och snabbt etablerat sig som Sveriges kanske allra största litterära superstjärnor. Med en sådan framgång i ryggen blir förväntningarna givetvis högt ställda när Alexander Ahndoril nu släpper sin första egna roman på tre år.
Med Diplomaten fortsätter Ahndoril den trilogi om levande svenska män som inleddes med Regissören 2006, en roman som skildrade några intensiva inspelningsdagar i Ingmar Bergmans liv. Den här gången riktas fokus mot en annan internationellt uppmärksammad svensk - Hans Blix. Och även denna gång får vi inifrån huvudpersonen själv följa en koncentrerad tidsrymd. Det börjar i barndomens Uppsala och slutar med de hektiska månaderna före krigsutbrottet i Irak. Dessa två tidsplan flyter hela tiden samman och antingen vi befinner oss bland mobbarna på skolgården i Uppsala eller bland krigshetsarna i Vita Huset är det diplomatiska målet hela tiden detsamma - att till varje pris undvika katastrofen.
Romanen tar alltså avstamp i det sena 30-talets Uppsala, en stad och tid som Ahndoril med sparsmakade men sinnligt livfulla bilder skickligt frambesvärjer. Det är också här diplomaten Blix formas när han försöker rädda den judiske pojken Koppel ur de hänsynslösa skolkamraternas våld. När scenen sedan byts till det politiska maktspelets arena är det alltjämt det lilla barnet Blix som rör sig i FN-skrapans korridorer, fortfarande med den utstöttes känsla i sin kropp. Det är egentligen bara namnen på plågoandarna som förändras. Från Esbjörn och Liljefors till Powell, Cheney, Bush.
Det är ett vågat projekt Ahndoril givit sig på - att skildra välkända ännu levande profiler. Men han klarar det med bravur. Han formar av verklighetens stoff en fri fantasi som presenterar en vinklad och diktad men ändå giltig och angelägen sanning. Ahndoril poängterar noggrant i både för- och efterord att hans diplomat helt och hållet är en litterär skapelse. Faktum är att Blix aldrig nämns vid namn i boken. Den är berättad i jagform och de inre upplevelser och privata angelägenheter som skildras är författarens egna uppfinningar. De yttre omständigheterna i romanen är däremot nästan identiska med de verkliga. Särskilt vad gäller det politiska och diplomatiska arbetet före krigsutbrottet, i vilket Ahndoril lär ha gjort ett mer grundligt och verklighetsförankrat researcharbete. På så sätt bör man nog inte, som Ahndoril själv påpekar, uppfatta romanens karaktär som en spegling av den verkliga människan. Likheterna dem emellan ligger snarare i att de samsas om en specifik position i ett historiskt förlopp. Det intressanta är inte i vilken utsträckning Ahndorils text är sann eller inte. Det verkligt fascinerande är istället den glidning mellan fiktion och verklighet som gestaltas. En glidning som i romanen får en naturlig motsvarighet i de halvsanningar och lögner den amerikanska administrationen ständigt iscensätter.
Att Ahndoril dessutom träder in i sin diplomats psyke och låter verkligheten filtreras genom det sensibla subjektets filter gör det hela än mer spännande. Ofta blandas minnen, drömmar, nutid och dåtid, på ett lekfullt men fullkomligt naturligt sätt. Allting skildrat med en oerhörd känslighet inför det sinnliga; ljus, ljud, dofter. Inte sällan påminner det om Prousts drömskt associativa textvärld. Att Ahndoril även är en skicklig kriminalförfattare, som den Kepler han till hälften är, märks tydligt. De kärnfullt korta och exakta meningarna skapar en förtätad, smått vibrerande spänning.
Det är en öm - och medkännande bok Ahndoril skrivit, och trots att historien om Irak, som bekant, knappast slutar väl känns romanen ändå ljus och upplyftande. Ty i slutändan formar sig texten till en stilla hyllning till de fredsmäklare som trots allt, varje dag, arbetar för en bättre och mindre grym värld.
