Rappt och uppkäftigt skuggspel med två konstnärssjälar

Författaren i boken är på väg hem en sen aprilkväll 2008. Mörkret har sänkt sig över landet och tankarna skriker och minnen väcks till liv. Ett oväntat möte med en ovälkommen bekant har fått honom att tänka tillbaka. Är allting sagt och gjort, är alla beslut tagna?
Originalitet hos konstnären och drömmen om det romantiska geniet är påtagligare än någonsin. Och i denna smärtsamma balansgång, mellan en egen identitet och en skugga av andra, drar sig författarjaget till minnes mötet med en ung man av en döende art, en dandy. I Birkastan, en kväll i november för många år sedan. Det började förvirrat och kom aldrig att bli ett enkelt utbyte mellan två konstnärssjälar. Mellan dem hamnar missförstånd, kvinnor och konst, och vi inser att de svåra åren har börjat och åttitalet går mot sitt slut; ett åttital som i Östergrens språkdräkt driver ett ifrågasättande av konsten och dess möjligheter och förutsättningar. Vi ställs inför tanken att allt redan sagts och gjorts i denna värld, att de mänskliga uttrycksformerna så till slut sinat. Vad finns kvar att berätta?
Likt tidiga verk som Fantomerna (1978) har Östergren i denna bok fortfarande kvar det rappa språket och den uppkäftiga stilen, men det har förändrats. I bakgrunden förnimmer jag dock en vilja, medveten eller ej, att berätta en skröna. De gator och liv som skildras är välbeskrivna och trovärdiga, men ibland sticker han till mig ett stycke som inte tycks passa in i mosaiken. Den har rätt form, men är lite för stor, kanske överdriven, för den vardagsrealism jag vaggats in i. Ljuger han för mig? Kanske, men däri ligger också författarens privilegium - att måla en egen scen där läsaren blott är åskådare. Jag tror på honom snart igen, i en värld där allt får sin förklaring på det böljande, målande, filosofiska språk som Östergren tumlar runt med.
Redan i början av sin karriär (Attila, 1975) använde han sig av den egna spegelbilden i sitt berättande. Likaså här, men de beröringspunkter mellan fiktion och verklighet som han arbetat med är inte alltid lätta att urskilja. Östergren och berättarjaget är båda författare, översätter Ibsen och beundrar konstnären Soutine. Ett liv i Stockholm har de upplevt och beskrivit, men någonstans mellan de onumrerade kapitlen känner jag ändå en oro över att jag kan ha missat övergången.
Jag får helt enkelt låta mig ledas vidare, och njuta av den minnenas skuggteater som utspelas mellan pärmarna. Att jag inte kan avgöra vad som är människa och vad som är docka känns allt mindre viktigt ju mer boken berättar. I Östergrens värld har även skuggorna själar.