Vandrare i hemlösheten

Tiden mellan två dagar har ett mörker, en skymning, en tid för förändring. Det sägs saker som borde sagts tidigare eller kanske inte alls. Något ofattbart och undflyende är det vi förnimmer, om vi står där vid trottoarkanten, i en otid innan gryningen. Asfalten och staden och alla andras liv. En mättnad av ting och skeenden som på samma gång bleknar bort och förstärks. Ovarandet blir påtagligt.
Här har Björn Ekdahl redan befunnit sig och sett, och tänkt, och skrivit allt det jag hittar i diktsamlingen och du har inte tid för himlen. Jag ser honom längre ner på gatan; han rundar ett hörn men står samtidigt kvar, som frusen och rörlig på samma gång. Det falnande skenet från stadens lyktor, sorlet från publiken och det knakande scengolvet. Allt detta ligger skimrande kvar mellan husväggarna när vi står där och betraktar livet, en tystnande minut, en varaktig timme. Jag vet att när dagen kommer åter har diktens berättare redan rundat det där hörnet, han står där i mörkret i gränden, med ryggen vänd åt den ljusa och livliga gatan. Eller kanske finner jag honom i en skugga, under ett träd vid kyrkogården, osynlig för alla utom de mest skarpögda. Nattfjäril, säger han. Det är jag inte. Och han berättar för mig, och jag nickar.
Ibland förlorar han mig som läsare, jag vacklar och tvekar, vänder blad. Jag söker åter den känsla jag fick i den inledande Askan profeterar det. En vemodighet, en förestående undergång. Det var där han fann mig, och när jag inte förstår vad han menar och inte känner igen rytmen i texten blir jag orolig. Men så här i efterhand vet jag att det inte var nödvändigt att oroa sig. Med stycken som Övergång sliter han mig bort från de förvillande skyltfönstren och allting tystnar igen. Jag är tillbaka i det skymningsland jag vaknade i.
Poesin tar mig vidare in i livet, in i ett förhållande som känns allt annat än levande. Jag ser en samvaro bli till en frånvaro, en saknad. Banden ligger sönderklippta och blodiga på golvet, fortfarande fästa vid honom och henne, fortfarande närvarande. Men en förändring är oundviklig och säkert nödvändig. Kanske inte nu, inte i kväll, men snart. I mörkret fortsätter de kretsa kring varandra, men man får inte tro att de dansar.
Smärtan i deras ansikten påbjuds inte av dans.