Darling River

Det finns i Sara Stridsbergs prosa ett säreget mörker, som vore texten ett stort svart hål i vilket läsaren sugs in och konsumeras. Att läsa Stridsberg är som att färdas rakt in i ett kompakt och nattsvart mörker. Det är en lika fantastisk som skrämmande upplevelse.
Den före detta uppsalastudenten Stridsberg slog igenom stort 2006 med den smått mästerliga ”Drömfakulteten”. En bok som förärade henne såväl Nordiska rådets litteraturpris som Uppsala studentkårs Frödingstipendium. Mycket välförtjänt bör läggas till. Drömfakulteten var verkligen en av 00-talets allra bästa böcker. Stridsberg, som de senaste åren också etablerat sig som framgångsrik dramatiker, återvänder nu till prosan med en roman som tar avstamp i Vladimir Nabokovs megaklassiker ”Lolita”. Det är ett djärvt drag att ge sig på ett sådant ikoniskt verk. Ett drag som visar sig gå hem.
”Doloresvariationer” lyder underrubriken till Stridsbergs bok, vilket är en lyckad rubricering. I romanen spelas det upp fyra variationer kring temat Dolores Haze, den tolvåriga flicka som Nabokov lät sin motbjudande protagonist Humbert Humbert förälska sig i och sedermera göra världsberömd under smeknamnet Lolita. De fyra parallella spåren binds samman av den kulturella symbolgestalt Lolita med åren blivit. Det handlar dels om den vuxna och gravida Dolores som plågas av minnen från de övergrepp hennes styvfar i barndomen utsatte henne för, de som skildras i Nabokovs roman. Dolores går nu mot den blodiga och oundvikliga barnsängsdöden. Det handlar också om flickan Lo som av sin far matas med alkohol och socker och som om kvällarna tvingas prostituera sig vid Darling River. Det handlar om modern som med sin kamera och sin saluförda kropp reser i städernas utkanter. Det handlar också om den i en bur instängda aphonan samt vetenskapsmannen som lär henne teckna. Den senare en historia som lär ha varit en av de ursprungliga inspirationskällorna för Nabokov i arbetet med Lolita.
Om Nabokov med hjälp av Humbert Humberts frodiga språkkonster skildrade det manliga begärets blick så skildrar Stridsberg med kylig saklighet flickorna som fastnat i denna blick. Stridsbergs stil är fotografisk. Hon skriver i starka och drabbande bilder. Det är som vill hon blixtbelysa dessa flickor som fixerats och framkallats i den manliga sexualitetens mörkrum, i vilket de förlorat sina själar och reducerats till objekt. Det tycks dock inte som att det är Stridsbergs intention att frigöra dessa kvinnor ur deras bildlighet. De förblir fotografier, handlingsförlamade i de manliga förövarnas skugga. De tycks statiska. Och det är ett problem, både litterärt och moraliskt.
Men de bilder Stridsberg målar upp innehåller i sig själva en sådan besvärjande kraft att alla eventuella invändningar snart får stå tillbaka. Allra bäst är det när hon beskriver det fysiska –de blödande, värkande, växande kropparna. Då förvandlas texten själv till kropp. En slags litteraturens inkarnation äger rum och man kan nästan känna, dofta och ta på alla dessa ruttnande kroppar. Det är lysande språklig fysikalitet jämbördig med den hos storheter som Birgitta Trotzig eller Mare Kandre. nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp;
Och ur textens kropp strålar alltså ständigt detta unika mörker. Ett mörker som bländar, skrämmer och förför. Det är denna inneboende mörka stämma som ger texten dess obetvingliga styrka och övertygar om att Stridsberg med ”Darling” River nu lagt ännu en grundsten till byggandet av ett stort författarskap.