Nu är det väl revolution på gång ?

När 20-åriga Hanna möter Imagine på en kurs i statsvetenskap på Uppsala universitet, förändras mycket i hennes liv. Imagines explosiva och kompromisslösa sätt skakar om Hannas inbundna, grubblande personlighet och hon tvingas möta sina egna rädslor.

Tillsammans vill de förändra världen, krossa patriarkatet och kapitalismen. De är arga och fullkomligt less på seminariernas trötta samtal om systemteorier, de vill göra något på riktigt. De startar med några andra tjejer en grupp som de kallar Imagines Revolutionära Fantasier.

Linn Spross berättar på ett okomplicerat, kvickt och personligt sätt om unga tjejer som försöker hitta en form för sin politiska kamp och som tar fantasin till hjälp. Genom att servera Marx-bakelser och ropa ut socialistiska haranger nära universitetet drar de uppmärksamheten till sig, vissa kommer till och med fram och börjar snacka med dem. Men mycket mer än så blir det inte. Tjejernas frustration växer, varför går inte människor med i deras fantastiska förening, varför fattar inte människor att det är revolution på gång?
Som Uppsalabo och tidigare student i staden tycker jag mig ha sett många Hannor och Imagines ströva runt i Engelska parken med en glimt av kamp i blicken, och i den här romanen får jag inblick i vad dessa människor kanske upplever. Det känns uppgivet och sorgligt att universitet motarbetar tjejernas välvilliga och visionära engagemang, men deras radikala idéer tycks inte rymmas inom akademins trånga väggar:
”Vi är en armé av vulgärt klädda autodidakter. Vi struntar i era filosofer, er elitism, er intellektualism. Vi skiter i era universitet. Vi behöver inte er.”

Det jag uppskattar mest med den här stilmässigt imponerande romanen är inte bilden av den politiska kampen i sig, utan hur läsaren får följa Hannas personliga kamp med sig själv då hon går från att vara en revolutionär i hjärnan som utåt vill vara alla till lags och därmed inte vågar agera – till att våga stå för sina åsikter och börja hytta med näven i luften. Det är även fint att se hur den så välgestaltade Hanna med sitt sarkastiska sinne som försvar, törs släppa in det gränslösa yrvädret Imagine i sitt hjärta.
Romanen lämnar mig dock en aning besviken; var detta allt?

Min idealistiska sida får sig en törn. De höga anspråk som tjejerna har faller till marken när omvärlden inte tar till sig deras kamp, vilket blir till ett antiklimax även för mig som läsare. Jag hade nog önskat mig ett större kliv in i en revolutionär värld som kunde fortsätta även om universitetet inte lät tjejerna ha sin arena just där. För sådana som Hanna och Imagine behövs. På riktigt.