Ur trasig pojkes ögon

När Uppsalaförfattaren Viktor Johansson för tredje gången ger ut en roman är det en slags blandning av krigshistoria och pojkrumsbetraktelse. Och precis som i Eterneller och Wrestlarna är det människans utsatthet som står i centrum.

Vi möter en namnlös pojke som kommit till Sverige från ett krigshärjat Irak. Hans pappa har dött av ett hjärtfel och hans mamma befinner sig i sin egen bubbla, med ständigt darrande händer. Pojken får ta hand om sig själv och sin lillasyster. Som kuliss finns hela tiden Gottsunda, blåljusen och betonghusen.

En flyktväg från den trasiga tillvaron blir tennisen, eller som titeln bättre beskriver; den mörka sporten. Tennis går ju annars ofta under epitetet den vita sporten, där de rika männen och kvinnornas kritvita kläder bländar på soliga tennisbanor. En sport där alla är perfekta? Hos Viktor Johansson är det precis tvärtom.

Till en början går det bra, pojken spelar sig upp på elitnivå. Men någonstans brister det och även tennisen blir något destruktivt, något mörkt.

Varje gång jag tävlar på en stor arena tänker jag på avrättningar, blodet som sipprar ner i gräs och grus. Jag kan få för mig att det klibbar under skorna, att det är blod som klibbar.

I tennishallen låter jag bollmaskinen skjuta mig över hela kroppen. Vrider reglaget till max för att känna dunkarna dundra rätt in i bröstkorgen, dunka i bröstet som hårda och friska hjärtslag.

Det är mycket som inte sägs, mycket läsaren aldrig får veta. Vad händer och vad händer inte? Det är som om vi befinner oss inne i pojkens värld där gränsen mellan fantasi och verklighet är otydlig. Eller är den det? Kanske är allt verklighet.

Språket är både lyriskt och enkelt avklätt på samma gång. Och trots att berättelsen sker i ”jag”-form tycks det mig ändå som att det låg en hinna över den. Kanske beror det på att pojken aldrig får något namn. Han förblir en skugga, håller sig utanför bilden. Greppet är skickligt, om än frustrerande ibland.

Men visst finns där några märkliga, sorgligt vackra ljuspunkter. Som pappan som vakar vid tågrälsen där hans son tog livet av sig. Här ska ingen annan få dö. Kanske blir han huvudpersonens räddning.

Berättelser om krig, om flykt och om det ofta utsatta livet i det nya landet har berättats många gånger förr och behöver ständigt berättas på nytt. Viktor Johansson gör det genom ögonen på en namnlös pojke, sorgligt, poetiskt och övertygande.