Snyggt, fyndigt och hisnande

”Det kom tre personer på min begravning. Fyra om du räknar med prästen, fem med kistbäraren.”

Med den Graham Greeneska inledningsfrasen kastas läsaren tillbaka in i den halsbrytande berättelsen om den snillrike konsttjuven Tom Grip. Frostnatt är den andra boken i Uppsalastudenten och forne Ergokrönikören Philip Birks deckartrilogi. Frostnatt tar avstamp i Amsterdam där Grip har gått under radarn tillsammans med den nyfunna kärleken Veronica. Den lugna tillvaron blir dock inte långvarig. När Grips täckmantel plötsligt röjs från okänt håll nödgas han att fly fältet och återvända till sitt barndoms Stockholm. Strax därefter stjäls Anders Zorns målning Midsommardans från det nyrenoverade Nationalmuseum. Misstankarna faller genast på Grip och snart står det klart att någon – eller några – är ute efter att sätta dit honom. Nu kastas konsttjuven ofrivilligt in i en kamp mot klockan, lagens långa arm och den undre världens värsta skurkar. Samtidigt tvingas han konfrontera spöken från sitt förflutna, i flera bemärkelser. Denna gång är dessutom insatsen högre än någonsin då inte bara hans eget liv står på spel, utan även Veronicas.

Frostnatt är en skickligt utförd deckare. Birk är fenomenal på att hålla uppe farten i storyn och bygga spänning. Hans karakteristiska språk är snyggt, avskalat och effektivt. Tongången är hårdkokt men varvas också med en hel del humor, främst i form av de många fyndiga och egenhändigt hopsnickrade liknelserna (en personlig favorit: ”Gustav var som en miniräknare: han varken imponerade eller gjorde fel”). Stundtals blir dialogerna kanske väl ”actionfilms-klyschiga” för min smak. Och vissa karaktärsporträtt är något stereotypa. Detta vägs dock upp väl av ett i övrigt fantastiskt målande språk och en imponerande detaljrikedom. Det märks att det ligger otaliga timmars research bakom slutresultatet. Utöver det imponerar Birks förmåga att låta läsaren slungas fram genom hastiga växlingar i tid, rum och berättare utan att det blir rörigt eller långtråkigt, snarare tvärtom. Genom det komplexa nätet av parallella handlingar växer berättelsen successivt fram. Och det går i hisnande fart. Innan jag knappt hunnit fatta att jag plockat upp boken är den slut och lämnar mig suktandes efter mer.

När jag intervjuade Birk i samband med släppet av Kyldygnet uttryckte han en viss prestationsångest inför uppföljaren. Dels på grund av att ” tvåan typ alltid är den sämsta i en bokserie” och dels på grund av det varma mottagandet av den första boken. Kyldygnet applåderades av såväl publik som recensenter och förväntningarna på bok två har varit höga. I januari knep Frostnatt till och med en plats på DNs lista över deckare att se fram emot 2019. Såhär nästan exakt ett år senare kan jag med facit i hand konstatera att Birks oro var obefogad. Frostnatt är en riktig bladvändare och värdig fortsättning på den hyllade debuten. Jag ser med glädje framemot den tredje.