Foto: Lina Svensk

Urugut

Bok / Publicerad 2022-03-17 16:17

Alfred Svahnberg har skrivit vinnarnovellen i Ergos och Uppsala bokhandels novelltävling 2021 med tema sci-fi.

Professor Kim. U. Attermans installationstal 03-11-2028
Utgivna av Fakulteten för Tvärvetenskapliga Urugutstudier.
Redaktör Johan Sundman (3:e innehavaren av Urugutprofessuren).
2031-09-30.

Kära kollegor,

Någon gång under natten mellan den 31:a mars och 1:a april 2024 anlände Urugut till vår värld. Hen hade, enligt egen utsaga, helt enkelt gått till slutet av sin värld, vandrat ut över kanten och sedan fallit ut i ett mörker, för att sedan i nästa oförklarliga skede finna sig fast inne i Uppsala Domkyrka, som var låst för natten. När kyrkohedern Mats Adolfsson tidigt på morgonen klockan 05 den 1:a april skulle gå sin dagliga inventeringsrunda möttes han ovanligt nog av ett bankande inifrån porten, som han slog upp för att sedan, till sin lilla förvåning, möta en helt vanlig människa, dock ovanligt blek i huden och ytterst sparsamt klädd i en enkel särk som såg ut att vara sydd av något grovt men svårbestämt material. Det var den stora kollektpåsen, insåg han, hon måste ha frusit den stackaren. Han försökte kommunicera med Urugut utan framgång, men hen syntes ändå lycklig över att efter nattens mörka och ensamma timmar ha fått möta en annan människa. Han begrundade om han skulle ringa till psykakuten eller kanske till migrationsverket, men bestämde sig för att först göra ett eget försök att förstå denna människa och tog därför upp sin telefon med en översättningsapp som han visade för Urugut i hopp om att hen skulle ställa in sitt eget språk – men även detta visade sig framgångslöst.

Då gick han över till den närliggande prästgården och knackade på. Prästen, Maria Ekman, var en bildad kvinna med stora språkkunskaper. Hon hade läst latin, klassisk grekiska och hebreiska under sin långa teologiutbildning och hade också utfört ekumeniskt arbete i både den anglikanska kyrkan i England och den lutheranska-evangeliska i Estland, men inte ens hon kunde förstå vad Urugut sade och lyckades inte ens med att härleda språket till någon känd språkfamilj. De kokade kaffe, bredde mackor och ställde fram några äpplen och en karaff med vatten, av vilka Urugut endast tog för sig av frukten och vattnet. Hen smuttade på det ångande kaffet men spottade direkt ut det och mackorna lämnades orörda. Det var konstigt, mycket märkvärdigt, men kyrkohedern och prästen hade tålamod. I sina egna memoarer har Mats Adolfsson skrivit följande dialog, mellan honom och prästen, från frukostmötet i fråga. Mats Adolfsson talar först:

”Vad tror du? Sjukhuset blir väl bäst, då blir vi åtminstone på det klara över huruvida det rör sig om något psykosomatiskt”

”Ja, det får väl bli det, men jag upplever henne* inte som satt ur spel på något sätt, kanske desorienterad, eller ja, förvirrad, men inte ur förstånd”

”Jag håller med, men vad ska vi annars ta oss till?”

”Nej, du har rätt, vi får väl köra på det, och med tystnadsplikten så slipper hon väl utvisning ifall det skulle röra sig om något sånt”

Urugut satt hela tiden tyst under samtalet, uppenbarligen inte plågad av att inte tala. Maria Ekman har anmärkt att Urugut blev helt lugn efter att ha ätit äpplena och att hen sedan inte visade några som helst tendenser till att vilja uttala sig om något. De tecknade för henom att de skulle gå ut och hen förstod gesten. De tog sedan Svenska Kyrkans församlingsbil och åkte till Akademiska sjukhuset där tolkhjälp snabbt framskaffades, men varken arabiska, farsi, finska, somaliska, meänkieli, romani chib, nord- och sydsamiska, eller några andra språk, företrädda av universitetets professor i afro-asiatiska språk, gjorde intryck. Och läkarna fann inga fel på henom. Pulsen var normal, rentav hälsosam för en biologisk kvinna i vad de uppskattade vara 20-25-årsåldern. Något personnummer eller identitet var självfallet omöjligt att få tag i. Det allra lustigaste för de iblandade var att Urugut själv var så ofattbart lugn. Den första oron visade sig först efter några timmar, ungefär vid klockan åtta, då Urugut plötsligt försökte kommunicera:

”Urugut!”

Såväl kyrkans män som tolkarna och professorn var oförstående men försökte tyda:

”’Urugu’ betyder hem på kinyarwanda, vill du hem, urashaka gutaha?” frågade professorn i afro-asiatiska språk, som nu hade hukat sig för att på naturens sätt visa sig underordnad, men Urugut upprepade sig bara:

”Urugut!”

Tur var att de praktiskt lagda sjuksköterskorna befann sig där. De hörde sig för om Urugut hade fått något att äta eller dricka sedan hen anlände till sjukhuset och tolkarna, kyrkfolket och professorn fick lite generat erkänna att nej, det hade de inte tänkt på. En vagn rullades in med ett stort utbud eftersom prästen och herden hade påpekat Uruguts kräsenhet, särskilt inför sådan mat som såg tillrättalagd ut och sådant man behövde lära sig att dricka, som mackan och kaffet. Hen tog återigen för sig av äpplena, av de skalade morötterna och bananerna som hen skalade nedifrån och upp, genom att liksom trycka åt den nedre änden av bananen så att den öppnade sig.

Sedan fortsatte det ungefär så i några dagar. Efter en vecka gick public service ut med en sammanfattning av vad Urugut hade sagt tillsammans med en inspelning i förhoppning om att allmänheten skulle kunna lösa språkgåtan, men det visade sig lönlöst, och om än nyheten först hade väckt uppmärksamhet och till och med spritt sig utomlands, särskilt på olika språkforum på nätet, så försvann den snabbt i bruset när framstegen uteblev. En särskild delegation tillsattes för att lära Urugut svenska språket med hopp om att kunna kommunicera via det i stället. Kommunen och särskilt kyrkan tilldelades ansvaret för denna människa som inte tycktes ha några förbindelser överhuvudtaget – åtminstone inga man blev på det klara med. Kyrkan skulle sköta det praktiska: att ordna med boende, mat och en språklärare.

De började med att peka och säga vad saker hette, skriften var alltjämt helt främmande och läraren fick använda kropp och röst för att göra sig förstådd, men Urugut, som syntes outtröttlig och inte hade annat för sig ändå, gjorde snabba framsteg. Vissa svårigheter uppstod, som att förstå skillnaden mellan subjekt och objekt. Andra satsdelar lärde hen sig mycket snabbare, men till och med när Urugut hade lärt sig språket brukligt kunde hen ibland tilltala människor med ”den jag” eller ”den honom/henne” istället för att säga ”du”. Konsekvensenligt kunde hen även kalla sig själv för ”den jag” eller ”den honom/henne”.

"Urugutjorden är som ett vattenglas under en ständigt rinnande kran; glaset är ständigt fullt eftersom det hela tiden fylls på samtidigt som det svämmar över."

När Urugut efter ungefär ett år hade lärt sig språket någorlunda hände någonting otroligt. Hen började berätta om en uppenbarligen platt värld som hen sade sig komma ifrån, där årstiderna aldrig fluktuerade och där alla levde likadant utan förändring och utan uppdelningar. Världen var ett vitt fält, med vita träd som bar vit frukt. Det var allt. Där fanns ingen arbetsdelning eftersom det enda arbetet var att plocka och äta frukten. Blev det ont om frukt vandrade helt enkelt några uruguter över världens kant och försvann. Ingen sörjde dessa eftersom alla var likadana. Jag citerar nu ur Uruguts egna beskrivning:

”Urugutjorden är som ett vattenglas under en ständigt rinnande kran; glaset är ständigt fullt eftersom det hela tiden fylls på samtidigt som det svämmar över. Där finns lika lite skillnad mellan människorna som mellan vattendropparna i vattenglaset och det är följaktligen lika orimligt att döpa eller sörja en människa på fältet som det vore att döpa eller sörja den vattendroppe som svämmar över. Vidare är det lika orimligt för uruguterna att tala med varandra som för vattendroppar, eftersom alla gör samma saker finns ingenting att kommunicera”.

Nu blev hen återigen en världsnyhet och världen delade upp sig i tre läger:

1)   Urugut-förnekarna: de menade att det hela var humbug, att Urugut var en charlatan. Vissa av dem trodde att Urugut var en uppblåst narcissist som försökte spela Messias. Andra hade politiska motiv och menade att Urugut helt enkelt var en flykting som ljög om sin identitet för att få stanna i Sverige och leva på bidrag.
2)   Urugut-troende: de utgick från att vad Urugut sade var sant. De kunde delas upp i två läger: å ena sidan ett apolitiskt som helt enkelt trodde på vad hen sa och ett politiskt-religiöst som menade att Urugut var ett slags Messias, vilket hen själv har förnekat flera gånger.** Denna olyckliga uppfattning har troligen sin grund i att Urugut först visade sig i Uppsala Domkyrka.
3)   Urugut-pragmatiker: de varken försanthöll eller förnekande vad Urugut utgav sig för att vara eller vad hen sade, utan lade i stället vikt vid budskapens eventuella lärdomar. För att sammanfatta denna hållning kan man säga att pragmatikerna inte behandlar Uruguts utsagor efter deras fakticitet, utan enligt deras möjligheter till meningsskapande. Pragmatikerna låter sanningskriteriet, ”vad som är sant”, stå i bakgrunden till förmån för möjlig sanning, ”vad som skulle kunna vara sant”.

Fakulteten för tvärvetenskapliga Urugutstudier sållade sig tillsammans med merparten av den lärda världen till den tredje hållningen, alltså pragmatismen. Upprätthållandet av denna mellanposition kommer vara en av mina främsta uppgifter när jag tillträder professuren, men mellanpositioner är sköra: ”things fall apart; the centre cannot hold” skrev Yeats i dikten The second coming, och för min företrädare Anna Dahlman slutade det med ett frånfall till utopisterna, som försökte återskapa Uruguts värld genom att röja ett fält i en svårtillgänglig del av Amazonas nära ekvatorn. De byggde en ättestupa och kom överens om att man vid fruktbrist helt enkelt skulle vandra ut för den, men när krisen väl kom visade det sig att normerna inte bara var en överbyggnad i ett samhälle de lämnat bakom sig, utan någonting förkroppsligat, och konflikter följde om vem som skulle leva och vem som skulle dö. Kanske hade försöket lyckats bättre om endast en man och en kvinna, båda strängt övertygade om sin uppgift, hade grundat kolonin. De hade kunnat sedan kunnat skaffa barn som aldrig skulle komma att förkroppsliga någon annan kunskap än den de lärde sig från att härma sina föräldrar. Jag vill här understryka att detta inte är ett försök att skissera upp en ny utopi, men också påpeka att det är omöjligt att arbeta så nära Uruguts utsagor utan att ibland uppleva en viss lockelse, inte minst för den som arbetar i en alltmer specialiserad verksamhet där man ofta känner sig oförmögen att verkligen nå ut. Detta måste också tas med i bedömningen av Anna Dahlmans öde.

Nu har jag snart ordat färdigt, men innan vi avslutar vill jag bara betona att meningsskapandet bara är möjligt för den som tar Uruguts utsagor på allvar genom att samtycka till dem. En alltför kritisk och avfärdande hållning stänger inne budskapet; detta kan med fördel jämföras med läsningen av skönlitteratur: den som har inställningen att det bara är bläck på ett papper kommer bara uppleva bläck på ett papper.

Professor Kim. U. Atterman.
November 2028

*Urugut uppfattades till en början som kvinna på grund av hens kroppsliga konstitution.
**1:a utgåvan av Uruguts samlade skrifter, Polemik mot messianikerna, Uppsala 2025.

Novelltävling 2021

Urugut, av Alfred Svahnberg tilldelas förstaplats i Ergos och Uppsala bokhandels novelltävling på tema "sci-fi". Motiveringen lyder:

Att läsa Urugut ger en fascinerande inblick i en inte alltför avlägsen (om än fiktiv) framtid liksom i författarens synnerligen sällsamma fantasi. Novellen hade kunnat kamma hem första plats enbart tack vare sin ämnesmässiga originalitet, men att den därtill har ett språk som andas “författare i sin linda” gör att berättelsen sätter klorna i läsaren och vägrar att släppa taget även efter att installationstalet tagit slut. Juryn sällar sig numera till lägret “Urugut-troende”!