Personligt manifest med kraft att förändra
I boken Livsviktigt: en handbok i kroppspositivt föräldraskap skriver Uppsalabaserade debattören, influencern, småbarnsföräldern och kroppsaktivisten Karin “Kajjan” Andersson om den kroppsångest som finns bland Sveriges befolkning, med fokus på barn och ungdomar, och hur vi ska motverka och förändra samhällets osunda kroppsfixering. Boken är, som titeln avslöjar, främst riktad till föräldrar, men kan lika väl läsas av dig som vill få mer kunskap om kroppsångest, eller som kanske själv brottas med kroppsångest. Författarens egen livshistoria blir en dramatisk läsning om en uppväxt fylld av skam och besvikelse över sin kropp och hur djupt ner i mörker, ångest och självskadebeteende detta tog henne. Andersson berättar öppet och personligt om hur hon redan i förskolan förstod att hon var tjock och att detta var fel enligt omgivningen, att det var fel på henne. Först som vuxen lyckades hon ta sig ur denna destruktiva spiral av ätstörningar och självskadebeteende genom professionell hjälp.
Andersson rörande livshistoria, om hur hon till slut lär sig att acceptera och respektera sin kropp precis som den är, varvas med statistik och fakta om kroppsfixering och skönhetsindustrins osunda kroppsideal. Det är dramatisk läsning om ätstörningar och kroppsångest bland unga i Sverige. Mot bakgrund av detta ger hon sedan råd och tips till föräldrar om hur de kan uppfostra barn till att inte bli del av den osunda kroppshets som finns och att istället vara stolt, glad och nöjd med sin kropp oavsett hur den ser ut.
En aspekt jag ibland fastnade på var hennes diskussion och jämförelse mellan pojkar och flickor. Andersson positionerar sig främst mot de osunda kvinnoideal som påverkar unga tjejer, troligtvis för att hon själv var ett offer för dessa under sin uppväxt. Även om Andersson nog inte alls tycker så, så är det som att boken stundtals förmedlar bilden av att killar som växer upp inte lider av några kroppsproblem alls. Som att det inte är särskilt jobbigt att vara en överviktig kille i skolan, eller att som kille få en massa finnar, komma i målbrottet, eller brottas med kroppsfixering. Jag själv minns snarare hur jag hyste en viss avund när jag, som hade rejält med finnar och gick på flera sjukhusbesök och fick antibiotikabehandlingar för detta, tänkte på tjejer som hade lyxen att kunna sminka över de finnar de hade. Jag minns den överviktiga killen i min högstadieklass som fick öknamnet “köttbullen” av de coola i klassen. Jag minns klasskompisen som blev retad av omgivningen för att han hade kraftig skäggväxt redan i sjunde klass. Jag minns killen på mitt gymnasium som blev inlagd akut för anorexia och blev tvungen att gå om en årskurs. Kroppshets, ångest och osunda ideal finns definitivt i smärtsamt stor mängd bland unga tjejer, men är även något som genomsyrar hela samhället.
Det som gör boken verkligt läsvärd, oavsett om du brottas med kroppsångest eller inte, är hur Andersson väver samman allt med sin egen berättelse. Hon blir exemplet som lyfts ut ur statistiken och gör siffrorna smärtsamt levande. Du föds inte till att må dåligt över din kropp, som Andersson skriver i sin bok. Men små erfarenheter och kommenterar under uppväxten blir som pusselbitar som till slut skapar kroppsångest hos en person, och personen blir del av denna smärtsamma statistik av barn och ungdomar som skäms och hatar sin egen kropp ända upp i vuxenlivet. Men med passion, värme och erfarenhet presenter Andersson lösningar, råd och tips i slutet av varje kapitel för hur detta ska motarbetas. Anderssons brinnande engagemang och frispråkiga ton gör att det stundtals känns som att läsa ett manifest mot samhällets kroppsideal och hur detta ska förändras i grunden.
