Som en lång skvallersession med bästisen
Förra året såg jag en otroligt rolig video på TikTok. Klippet kom från programmet cirka ingen såg, “Mullvaden” som uteslutet visades på Discovery plus. På klippet springer en lång skäggig blond man ut från nån slags bur och utropar sedan: “Yes jag är ute, Bögen är lös!” mannen bakom citatet är Edvin Törnblom, som nu är aktuell med boken med samma titel; Bögen är lös. Titeln anspelar på grundskoleskämtet “är du bögen i buren?”, svarar man “nej” skanderar den som ställt frågan att bögen är lös. Ni hör ju, passé är bara förnamnet. Den ironiska skrikrosa titeln ger mig aningar om att det här kommer bli kul, och antagligen handla om bögar.
Jag måste ändå säga att jag följt Edvins resa till toppen i mediesverige lääänge, dock var det nytt att han som 21-åring jobbat på inspelning med Mikael Persbrandt (vad mycket man själv åstadkommit) och varit i branschen ett långt tag innan “Ursäkta” äntrade och slaktade svenska poddscenen. Jag har fnissat högt på jobbet när jag lyssnat på duons första podd “Hallå?”, jag har blivit berörd av historierna som delades i “Välkommen ut” och jag har slaviskt lyssnat på varenda avsnitt av “Ursäkta”. Jag introducerades till Edvin (bildligt, dessvärre inte bokstavligt) via hans poddparhäst komikern Johanna Nordström, men eftersom boken inte yttrar någonting om duons framgångar, lämnar även jag hennes namn därhän. Bögen är lös är en självbiografisk inblick i Edvins liv, med en stark fokuspunkt: hur det är att leva som hbtqi år 2022.
För att hänga med i vissa delar av boken är det i alla fall en fördel att ha sett RuPauls Drag Race cirka 38 gånger och veta exakt hur jävligt det är att åka buss till Nacka.
Den prydliga lilla boken gör det som ens mattelärare försökte göra hela högstadiet: makes learning fun. Tung och viktig (!!) fakta om hur hbtqi-personer har upplevt och fortfarande upplever förtryck blandas med Edvins träffsäkra humor och för mig till en otroligt trygg plats – en plats fylld av igenkänning. I alla fall om man är från Stockholm och expert på populärkultur. Fast så kallade “lantisar”, för att använda Edvins egna och bitvis lite väl raljanta språk, kan säkert ha nytta av boken också. För att hänga med i vissa delar av boken är det i alla fall en fördel att ha sett “RuPauls Drag Race” cirka 38 gånger och veta exakt hur jävligt det är att åka buss till Nacka.
Hur skaffar man barn som homosexuell? Kan utter vara något mer än ett djur? Hur många piskrapp får bögar på Maldiverna? Hur fungerar det där med analdusch egentligen? Frågor det finns alldeles för lite kunskap om, som Edvin tar sig tiden att svara på en efter en. Han delar också med sig av personliga historier som på ett tydligt sätt visar att det fortfarande finns en lång väg att gå i hbtqi-kampen för rättvisa. Boken är en öppning för den som vill lära sig mer om hbtqi, hur man kan stötta kampen eller hur man själv orienterar sig i en nyfunnen värld. Men som kanske inte vill ha en tung fackbok i knät. Svårt att säga om den är tillgänglig för the average person att använda som referens för hbtqi-historia, eftersom man får en rätt stor dos Edvin Törnblom på köpet. Men det är ju faktiskt upphovsmannen själv på omslaget, och inte en slagkraftig bild över Stonewallupproret.
Hans skvallriga och självironiska manér mixas med de allvarliga ämnena som en helt perfekt pink GT.
När jag läst sista sidan känns det som att jag precis kommit från en låång skvallersession med min bästis. För att förtydliga: detta är inte en anspelning på straighttjejen som vill ha en bögkompis att skvallra med. Det är snarare jag som följer med som Stanford, Carries bögvän i Sex and the City, och Edvin får ta huvudrollen som Carrie. Ni som är bekanta med Edvin kanske vet hur mycket juicy skvaller den mannen bär på, men som man inte alltid får ta del av. Jag är helt sinnessjukt nyfiken på vem den halvkända skribentbögen är och vilket realityprogram som vägrade visa en homosexuell flamboyant invandrare. Även om jag fortfarande är hungrig på detaljer, så mättas läsaren på skvallersuget. De personliga berättelserna släpper in läsaren i Edvins värld och man får känna sig som Johanna en stund (förlåt, jag nämnde henne ändå). Hans skvallriga och självironiska manér mixas med de allvarliga ämnena som en helt perfekt pink GT.
Edvin lyfter fram en känsla jag själv upplevt, att det finns ett band mellan straighta kvinnor och homosexuella män. En känsla av samhörighet och trygghet som bygger på gemensamma upplevelser av förtryck från heterosexuella män. Vi bildar en egen liten klubb, där heteromännen för en gång skull inte är med på gästlistan. Jag känner igen varenda referens och Edvin öppnar upp för ett tryggt samtal om tunga ämnen. Jag hoppas att de hbtqi-personer som läser känner samma trygghet som jag. Det är en klokare sida av Edvin som kommer ut, pun intended. Boken bryter de fördomar som säger att man inte kan vara en skvallerkärring som festar på Spy Bar samtidigt som man har viktiga saker att säga. Bögen är lös är både informativ och tankeväckande i samma mening som den är rolig och skojar till det. Jag har svårt att se någon annan göra det på samma sätt som Edvin.
