Ångest som letar sig under huden
Sedan jag slutade dissekera litteratur på universitetsnivå har böckerna främst varit en tillflyktsort. Vare sig de utspelar sig i fantasifyllda alternativa universum eller här och nu har de alltid utgjort en välbehövlig paus från vardagen. Många gånger rör de upp känslor, javisst, men även om jag snörvlat mig igenom ett antal kapitel brukar jag oftast må rätt bra under läsningen.
Uppsalafödda Isabelle Bervenius debutroman Ecstasy stämmer inte in på den beskrivningen. Inte för att boken i sig inte håller måttet. Tvärtom, romanen skildrar huvudpersonen Mirandas ångestfyllda vardag lite för pricksäkert.
"Den fristadskänsla som litteraturen brukar föra med sig lyser med sin frånvaro och jag vill inget hellre än att lägga ifrån mig boken."
Miranda pluggar en kurs i beteendevetenskap på Södertörn och har en begränsad vänskapskrets bestående av Ellen, som egentligen är en vän till en vän och som inte verkar ha några gränser när det kommer till festande, och Moa, barndomsbästisen som är mitt i familjebildandet och har lämnat Miranda och den ungdomliga tidsperiod hon representerar lite bakom sig. Miranda upprätthåller en någorlunda ordnad fasad mot föräldrarna, även när hennes omgivning tycks rämna allt mer under perioden läsaren får följa henne.
Sett till de komponenterna är inte Ecstasy särskilt spännande alls, men när killproblemen alltmer börjar ta över Mirandas liv och skjuta studier och andra prioriteringar, typ grundläggande renhållning i hemmet, åt sidan triggas en nedåtgående spiral. Snart fyller vad som måste vara innandömet i samtliga köksskåp badkaret i väntan på att Miranda ska orka fatta disksvampen. Miranda, som vissa dagar inte ens orkar kliva ur sängen.
Det är plågsam läsning. Inte bara för att jag har en lätt (eller grav, beroende på vem man frågar) touch av städmani och det riktigt kryper i skinnet på mig vid tanken på att dela duschutrymme med veckogamla rester av pestopasta. Det är obekvämt för att det är rått, mörkt och äkta. Mirandas psykiska ohälsa blir så väldigt påtaglig. Hon faller ner i ett allt djupare hål, och det finns ingen quick-fix. Det finns ingen tydlig väg upp igen.
Under läsningen av Ecstasy mår jag inte särskilt bra. Den fristadskänsla som litteraturen brukar föra med sig lyser med sin frånvaro och jag vill inget hellre än att lägga ifrån mig boken. Inte för att den inte är välskriven, utan för att den gör ont.
