Julie Otsuka skärskådar verkligheten genom simhallen i sin nya roman

Filippa Kindblom / Bok / Publicerad 2023-02-08 16:51

Japansk-amerikanska Julie Otsuka är tillbaka med Simmarna, hennes tredje roman sedan debuten med När kejsaren var gudomlig (2002) och storsuccén Vi kom över havet (2011). Till skillnad från de tidigare romanerna som i mångt och mycket cirkulerat kring det japansk-amerikanska historiska arvet, handlar Simmarna om något så vardagligt som en simhall. En alldeles vanlig sådan som huserar lunchsimmare, den före detta eliten, 120-längdare, oaktsamma ryggsimmare och alla andra typer. För alla agerar simbassängen skydd från den hårda världen på torra land.

Julie Otsuka är sedan Vi kom över havet (2011) känd för sitt unika berättargrepp: det kollektiva berättandets vi. I den tidigare romanen, som berättar om hur japanska kvinnor köps som hustrur av amerikanska män, var greppet nästan nödvändigt. Intrycket blev en kör av kvinnoröster som berättade olika men liknande historier om hur det var att komma till det nya landet. Simmarna är berättad på samma kollektiva sätt, men greppet känns mindre naturligt trots Helena Fagertuns sömlösa översättning. Det finns inget akut brännande i en historia om HR-chefer, akademiker och reklamare som går och simmar på fritiden. Snarare än en högljudd kör som skriker ut sin sanning blir greppet istället något komiskt-realistiskt målande genom mängderna av materiella exempel. Och samtidigt, så oerhört realistiskt det är! Jag, som nyligen börjat gå och simma några gånger i veckan, känner igen varenda en av de simmarpersonligheter som beskrivs. De finns, allihop.

Otsuka stannar dock inte i den komisk-realistiska tryggheten som hon behärskar så väl. Istället uppstår en spricka i bassängens botten och stämningen blir kusligt suggestiv. För många av simmarna blir sprickan en besatthet, de diskuterar den hela dagarna och tänker på den hela nätterna. Var kommer den ifrån? Vad betyder den? Och kanske framförallt, vad kommer hända nu? Värst blir det för den pensionerade labbassistenten Alice med tidig demens. Efter att simhallen stänger på obestämd tid har hon inte längre någon rutin och behöver flytta in på ett vårdboende.

Så övergår romanen till att handla om minnet och en lite komplicerad mor-dotter-relation. Det är här Otsuka visar på hela sin berättarkraft – det är inte bara en komisk-realistisk bok om en simhall och den amerikanska medelklassen, det är en bok om det sorgliga i glömskan, i att försvinna in i och samtidigt bort från sig själv. En bok om anhörigas skuldkänslor och sorg när deras mor eller fru försvinner ifrån dem. Lika mycket är det en bok om hur omänskligt det är med en vård som presenterar sig som ett “privatägt Minnesboende” och baserar kvaliteten på hur mycket någon är villig att betala (vill du ha en toppläkare eller i alla fall en lite bättre AT-läkare så kostar det extra!).

Simmarna har kanske en mindre historiskt värdefull anknytning och behandlar ett mindre akut ämne än de föregående romanerna, men det är en underbar liten roman. Julie Otsuka skriver verkligheten på ett så skärskådande sätt att man får se varenda liten spricka – oavsett om det är en spricka i minnet eller i en simbassäng.