Kvoterade jurister tjänar samhällsnyttan på sitt sätt
För att inte fastna i Österbergs och Dahlströms fluffiga floskelsamling ska jag raskt gå över till de mer marknära skälen till varför Juridicums försök med kvotering är lovvärt.
Att svara för ett fungerande rättsväsendet är statens viktigaste uppgift. Ett samhälle där medborgarna misstror rättsväsendet är illa ute. Vi kan konstatera att invandrare i dag är överrepresenterade bland dem på fel sida om rättvisan, medan det i dess vårdande funktioner råder överrepresentation av etniska svenskar. Jag får erkänna att jag inte känner verkligheten fullt så bra som jag skulle vilja, men jag misstänker att förtroendet för rättsväsendet inom vissa minoritetsgrupper är oroande lågt. Det ligger en uppenbar fara i att det fortsätter som i dag, att svenska poliser, åklagare och domare åtalar och dömer unga, fattiga invandrarmän.
Detta problem berättigar till oortodoxa metoder. Kvoteringen strider helt visst mot principen att särbehandling efter kön, etnicitet, sexuell läggning etcetera inte ska vara tillåten. Denna likabehandlingsprincip bör emellertid inte ses som helig, i alla fall inte när det rör sig om nyttjande av förmåner vilket är fallet med en studieplats på juristlinjen.
Att få läsa juridik på Uppsala universitet är ingen mänsklig rättighet. Diskriminering är därför inget problem i sig, alla sökande kan bestämt inte garanteras plats och några måste alltså sållas bort. Den intressanta frågan är på vilka grunder det ska ske. Det blir här en fråga om legitimitet, vi vill ju att våra skattepengar ska användas på ett vettigt sätt. Hittills har den meritokratiska principen fått råda, vilket har varit naturligt eftersom den har folklig förankring, men också för att den tjänar samhällsnyttan (bra jurister är bättre än dåliga jurister), och även för att den är i samklang med den akademiska världens (enligt Österberg Dahlström manliga) grundidé att belöna snillet men inte medelmåttan.
Att studenter med utländsk bakgrund har sämre betyg och därmed sämre konkurrenskraft än jämnåriga etniska svenskar är inte det minsta märkligt. Följden - brist på utländska jurister inom rättsväsendet - är dock olycklig. Utifrån detta kan vi konstatera att meritokratin inte räcker till om vi vill överbrygga den etniska klyftan i rättsväsendet och upprätthålla förtroendet för det. Andra urvalsgrunder bör därför prövas. Juridicums försök med etnisk kvotering till en tiondel av studieplatserna borde ha goda förutsättningar att uppfylla kravet på vidsträckt legitimitet.
Vi får ju både de bästa möjliga juristerna (90 procent) och utländska jurister (10 procent). Samtliga dessa tjänar samhällsnyttan, om än på olika sätt. Det är helt klart värt ett försök
Lästips: Ronald Dworkin, En fråga om jämlikhet - rättsfilosofiska uppsatser, s. 195-218.