Debatt: "Hur rekryterar man en receptionist när ingen vågar prata i telefon?"
I det offentliga samtalet under senare år har ungas omfattande användning av sociala medier debatterats flitigt. Men hur unga ska kunna utföra sina arbeten trots bristande sociala förmågor uppmärksammas inte. Problem individualiseras och i kollektivtrafiken görs reklam för billiga nätpsykologer som står stand by när livet går en emot.
I jobb på flera myndigheter har jag lagt märke till att unga kollegor undviker att prata med personer de inte har en formell relation till. Att prata spontant vid kaffeautomaten är närmast gränslöst.
Svårigheten med social kontakt visas i dokumentärfilmen Manipulerade känslor som att människan helst vill leva sina liv genom sina telefoner för att slippa den tråkiga verkligheten. Då de glömmer hur man skapar känslor på egen hand förfaller de till sin egen passivitet.
Internationellt har fenomenet för unga uppmärksammats som “gen-z stare” där unga av generation z sägs möta social interaktion med nya människor med passivitet och den tomma neutrala blicken. En del hävdar att unga som växt upp med skärmar gick miste om värdefull interaktion, exempelvis tydlig ögonkontakt under pandemin som var en kritisk fas av deras uppväxt.
Mer konkret blir det i en amerikansk forskningsstudie Kannan & Veazie (2023) som visar att ungas (15-24 år) tid med vänner har sjunkit kraftigt i USA. På nästan 20 år har umgänget med vännerna i USA stadigt gått ner från i genomsnitt ca 150 minuter per dag till ca 40 minuter 2020.
Det har dryftas mycket om Sveriges långa historia av torftigt liv för nytillkomna människor som inte bjuds på kaffe hos svenskar. I The Expat Insider Survey (2025) från the Internation hamnar Sverige närmast på botten, på plats 42 av totalt 46 länder i kategorin som mäter möjligheten för en nykomling att bli en del av ett socialt nätverk i landet. Den reserverade svensken är alltså klippt och skuren för att förfalla till passivitet. Trots detta förväntas medarbetare idag vara självgående och utöva olika former av så kallat ‘självledarskap’ i sin yrkesutövning.
För en administratörstjänst på Migrationsverkets hemsida angavs de typiska förväntningarna:
“Du är en person som har lätt för att samarbeta med andra människor och relaterar till dem på ett lyhört och smidigt sätt. Du (...) är flexibel, uppmärksam och tillmötesgående…”
Hur kommer arbetsgivarna anpassa kraven när de märker att de inte kan rekrytera en receptionist när ingen vågar prata i telefon? Vi kan inte förvänta oss att de unga löser detta själva eftersom de inte har fått lära sig hur man gör.
Niklas Ylander
Masterexamen i statsvetenskap, bloggar som Whylander
