Välfärd och tillväxt inte samma sak
Dahlgren hänvisar visserligen till att FN:s utvecklingsprogram UNDP konstaterar att ett gott allmänt hälsotillstånd och en hög levnadsnivå (materiell?) hänger nära ihop, men samtidigt medger han att skillnaderna i exempelvis läskunnighet, medellivslängd eller spädbarnsdödlighet är relativt små mellan olika välfärdsländer. Och visst är det så - för ett fattigt land ökar välfärden oftast när landet blir rikare, men i länder som redan är rika är det inte lika säkert.
Ekonomer brukar prata om avtagande marginalnytta av konsumtion - har man ingen dator kan det vara kul med en, men får man en till är den andra mest i vägen. I det läget är det kanske inte nya prylar som gör en lycklig, utan snarare ren miljö, sociala nätverk, ett stimulerande jobb och andra saker som inte alls ryms inom det mycket begränsade BNP-måttet.
Exakt vilka variabler man ska väga in i ett alternativt välfärdsmått är givetvis en svår avvägning, men hur man än gör är det svårt att göra det sämre än BNP-måttet. Det säger ingenting om vad som produceras (vapen eller cyklar har lite olika effekter på välfärden ...), hur det produceras (arbetsvillkor, miljöförstöring osv) och hur det producerade sen fördelas. Inte heller tar man hänsyn till fritid, vilket innebär att den som jobbar övertid skulle ha högre välfärd än den som hellre går hem en timme tidigare och gör någonting roligt. Människor som jobbar tills de går i väggen bidrar alltså till tillväxten, men knappast till folkhälsan.
Om det är något som gör välfärdsdebatten en grov otjänst är det att blanda ihop välfärd med tillväxt - inte att ta fram bättre om än inte fullkomliga alternativ till BNP som välfärdsmått.
