Varför tror regeringen att alla vill gå på högskola?
Häromdagen avgjordes i Uppsala tingsrätt ärendet där Uppsala universitet stämts för etnisk diskriminering på grund av den positiva särbehandling som förekom på Juridiska institutionen under Ht -03, där 10 procent av nybörjarplatser på juristutbildningen öronmärktes för sökande med föräldrar födda utomlands. Som invandrare själv känns det ju glädjande att universitetet bryr sig om mångfald men i efterklokhet kan Uppsala universitets vilsna försök att följa regeringens proposition Den Öppna Högskolan för en breddad rekrytering, ses som en fullständig katastrof. Detta inte bara för att man agerade så klumpigt att hela systemet blev ifrågasatt redan första terminen, utan även för att premisserna som förslaget byggde på var vilseledande. Det är ju tämligen svårt att göra något vettigt av en proposition som redan från början gjorde en missbedömning av problemen som präglar den svenska högskolan.
Regeringen vill satsa 875 miljoner kronor på högskolan de närmaste åren och planerar 10 000 nya studieplatser, samtidigt som man försöker få större mångfald genom något som liknar korvstoppning. Allt i syfte att få in varenda kotte mellan 18 och 35 år in i högskolan.
Varför tror regeringen att alla vill gå på högskola? Är det verkligen en självklarhet att man kan må bra och få gott självförtroende endast genom att plugga en 20-poängskurs i Uppsala? Det är ironiskt att i jakten på bredare perspektiv och en större referensram så har den akademiska världen fastnat i den äldsta av alla traditionella ramar: att akademiskt är bäst. Med detta väldigt snäva perspektiv har nu regeringen i samarbete med högskolorna gått ut och försökt pressa in omotiverade studenter (såväl invandrare som svenskar) på lärosätena för att sedan kunna klappa varandra på ryggen och säga att de gjort ett bra jobb. Under denna process har man glömt en liten men viktig del av mångfaldsarbetet: att behålla de studenter med invandrarbakgrund, som genom egna initiativ har tagit sig in på universitet, till slutet av utbildningen.
Regeringen säger att de bryr sig och schasar in en på måfå medan lärosätena ger en massa prylar på välkomstdagen för att sedan aldrig höra av sig mer. Rättvisan är som vanligt ganska ytlig för svenskar med invandrarbakgrund. Vad tjänar det till att kvotera och skicka ut ambassadörer som informerar när det varje år återvänder unga människor som har blivit besvikna av sin erfarenhet på högskolan? Vem skulle dessa utsatta människor i studieovana områden lita på mer, den som växte upp bland dem eller ambassadören som fick sin uppfostran på Lidingö? Vad Östros och Sundqvist inte verkar begripa är att en öppen högskola är värdelös om dörren ut är lika öppen som dörren in.