Etnisk snedrekrytreing måste aktivt motarbetas
Frågan om positiv särbehandling och kvotering vid antagning till svenska högskolor och universitet är, minst sagt, snårig. Debatten om huruvida studenter ska premieras på grund av att de tillhör en etnisk grupp eller ett kön som är underrepresenterat vid utbildningen, går emellanåt het, och är just nu extra aktuell. I slutet av månaden väntas nämligen Uppsala tingsrätt ta upp målet om den etniska kvotering till 30 av 300 platser som sedan hösten 2003 tillämpas vid Juridiska fakulteten. Dessutom har flera svenska lärosäten på senare tid äntligen börjat ifrågasätta sin tillit till gymnasiebetygen som ohotat viktigaste urvalsgrund. Medie- och kommunikationsutbildningen på Malmö högskola har redan infört kvoteringssystem baserat på etnisk bakgrund, och journalistutbildningarna i både Stockholm och Göteborg har börjat fundera i liknande banor. Diskussionen är mycket viktig.
Att de skolbetyg man får med sig från gymnasiet inte är av Gud givna, att det dessutom gått inflation i dem samtidigt som allt fler går vägen via konkurrenskomplettering något år på Komvux, gör att betygens tillförlitlighet som antagningsinstrument till högre utbildning kan ifrågasättas kraftigt. Visar de verkligen på ett bra sätt en människas kompetens, intresse eller lämplighet för en viss utbildning? I den svenska skolan missgynnas systematiskt elever med ickesvensk etnisk bakgrund av höga krav på svenskkunskaper och orientering i den svenska kulturen, och de högsta betygen står etniskt svenska elever för. Därför är det ingen överraskning att studenter med annat än etniskt svenskt ursprung hör till ovanligheterna vid våra universitet då antagningsförfarandet hittills alltid byggt på en omotiverad tillit till detta betygssystem.
Positiv särbehandling vid antagning till ett universitet innebär att man ställer krav på exempelvis kunskaper i ett visst språk för att komma in på sökt utbildning, medan kvotering å andra sidan innebär att vika en andel av platserna till elever med utländsk bakgrund. Det förra kan alla skaffa sig, det senare är lite mer uteslutande. Gemensamt är att tanken med sådana förfaranden bottnar i en vilja att bryta den uppenbara etniska homogeniteten som finns vid våra universitet idag, också i Uppsala, och få in folk med ickeakademisk eller ickesvensk etnisk bakgrund, vilka utgör en allt större del av den svenska befolkningen.
Den etniska snedrekryteringen till våra högre utbildningar, som baseras på ett alltför snävt antagningsförfarande, där ickesvensk bakgrund automatiskt straffar sig, måste aktivt motarbetas. Här kan Uppsala universitet, som ett av Sveriges största lärosäten, spela en viktig roll. Betygsystemet är inte neutralt, eller universellt, och trots att den exakta utformningen av urvalsgrunder vid alternativ antagning kan vara svår att formulera, är det viktigt att diskussionen hela tiden förs om hur studentsammansättningen vid våra universitet kan förändras till att bli mer inkluderande. Universiteten måste våga pröva sig fram till en ordning som aktivt premierar en ökad etnisk och kulturell mångfald vid utbildningarna, vilket på ett bättre sätt speglar vårt alltmer mångkulturella samhälle.
Kajsa Borgnäs
Per-Erik Rödin
S-studenter