Män har fortfarande makten
Svar till Kajsa Dahlström (MUF) och Maria Malmer (Fria moderata studentföreningen) i Ergo nr 4/05
Den feministiska kampen är onödig, skadlig och borde ha avslutats efter att svenska kvinnor fick rösträtt.
Så kan man sammanfatta budskapet i den debattartikel som Kajsa Dahlström (MUF) och Maria Malmer (Fria moderata studentföreningen) har skrivit med anledning av internationella kvinnodagen och som finns publicerad i förra numret av Ergo. Författarna menar att feministerna av idag går emot sina föregångare och kämpar för att återskapa ojämlikhet.
Sist jag såg mig omkring var ojämlikhet ingenting som direkt behövde återskapas, eftersom det svenska samhället - Uppsala universitet inkluderat - präglas av ett tydligt kvinnoförtryck.
Fast det är klart - kvinnor får ju faktiskt rösta, ärva sina föräldrar och till och med plugga på universitetet. Då spelar det väl ingen roll att vi diskrimineras, osynliggörs, trakasseras sexuellt, underbetalas, våldtas och misshandlas?
Enligt författarna har 8:e mars blivit en segregerad dag, och detta exemplifieras med förekomsten av feministiskt självförsvar bara för tjejer och rapporter skrivna enbart av kvinnliga genusforskare.
Syftet med feministiskt självförsvar är att lära kvinnor motstånd mot mäns patriarkala våld, vilket gör separatism helt logisk i detta sammanhang. Vad gäller det andra problemet vill jag hävda att det bleknar mot det faktum att en majoritet av Uppsala universitets studenter överhuvudtaget inte möter något genusperspektiv på sina utbildningar.
Om Dahlström och Malmer inte personligen anser sig ha upplevt några uttryck för kvinnors strukturella underordning är jag den första att gratulera dem. Men detta gör inte behovet av organiserad kvinnokamp mindre akut.
Kristina Lindquist
PolMag-student och medlem i Vänsterns Studentförbund
Svar till Kajsa Dahlström och Maria Malmer, ordföranden för moderaternas student- och ungdomsförbund i Uppsala, tillika kandidater för kårpartiet halvera.nu, i Ergo nr 4/05
Kajsa och Maria tar upp exempel på firanden av kvinnodagen där enbart kvinnor deltagit i möten och i skrifter som ett exempel på ojämlikhet och omvänt förtryck.
Jag tycker att kvinnor har all rätt att göra så och att de inte behöver ursäkta sig för detta. Ingen skulle idag ifrågasätta att arbetare i förra seklets början höll egna möten och bildade egna föreningar och partier för att uppnå de fri- och rättigheter vi idag ser som självklara. Ingen skulle heller seriöst ifrågasätta att invandrare får träffas i egna föreningar och möten för att diskutera den diskriminering de får utstå i till exempel arbetslivet.
Vi män samlas också, dagligen och stundligen, och utövar makt i informella nätverk. Även i de formella sammanhangen - i styrelserum och i föreningslivet - har vi män ofta (och, vågar jag påstå, inte enbart för att vi är rysligt kompetenta) betryggande majoritet. Även detta ifrågasätts sällan. Förutom av feminister.
Men när kvinnor har fräckheten att mötas separat, då är det misstänkt, onaturligt, och en ny form av diskriminering. Kajsa och Maria sätter själva bättre ord än jag kunnat göra för varför kvinnors organisering inte borde misstänkliggöras: Om man istället har kunskap, och inte kön, som rekryteringsgrund, tas varje individs unika kompetens till vara. Så borde det vara. Men inte ens på den förnuftets och vetenskapens högborg som Uppsala universitet utgör styr meritokratin.
Människor bedöms utifrån sitt kön, inte utifrån sin kompetens och sina meriter. Ett av de främsta syftena med en feministisk politik och organisering är att vi ska uppnå de klassiska meritokratiska principerna.
Sedan kan man absolut diskutera vilka arbetsmetoder och strategier som känns bäst att nyttja eller som är mest effektiva. Men för att en sådan kritik ska vara trovärdig och konstruktiv krävs att man har någorlunda lika utgångspunkter. Till exempel att man erkänner att kvinnor, vare sig de upplever sig som förtryckta eller inte, diskrimineras vid Uppsala universitet. Och att vi har ett gemensamt ansvar att göra något åt saken.
Per-Erik Rödin, socialdemokrat
Svar till moderaterna Kajsa Dahlström och Maria Malmer i Ergo nr 4/05
Moderaterna Kajsa Dahlström och Maria Malmer skriver i Ergo 4/2005 att det finns få saker som förtrycker kvinnor så mycket som feminismen. På den tiden då det handlade om kvinnlig rösträtt var det en viktig rörelse, men nu ägnar den sig åt att förtrycka kvinnor, framför allt genom att driva frågan om könskvotering.
Jag tolkar Dahlström och Malmer på så sätt att de menar att det inte finns något strukturellt förtryck av kvinnor i dagens samhälle. När man inte tillämpar könskvotering menar de att kunskap och kompetens styr vem som får en viss position.
Men hur kommer det sig då att så få kvinnor är chefer och professorer? Är kvinnor dummare och sämre på att leda än män? Eller är det kanske något i den kvinnliga naturen som gör att kvinnor helst vill ha en låg lön och sköta merparten av hushållsarbetet?
Hur förklarar ni den ojämställdhet som är så tydlig i statistiken, Dahlström och Malmer?
Jag och många feminister med mig anser att kvinnor är minst lika kompetenta som män, men att vi inte når toppostitioner i universitet och näringsliv för att det idag finns en dold, omedveten särbehandling till fördel för män. En särbehandling som bygger på att män har haft och fortfarande till stor del har makten i samhället, och att de därför utan att egentligen vara duktigare än kvinnor anses vara mer kompetenta.
Så, Dahlström och Malmer, vad är ert recept på ett jämställt samhälle? Ni är emot att kvinnor organiserar sig för att stärka sig själva och kämpa för lika möjligheter. Ni är emot politiska insatser som kvotering. Ska vi kanske bara vänta och hoppas på att allt blir bättre av sig självt?
Linn Saarinen
Grön Ungdom
Svar till Kajsa Dahlströms och Maria Malmers debattinlägg i Ergo nr 4/05
När Kajsa Dahlström och Maria Malmer skriver att den feministiska rörelsen förtrycker kvinnor, blir jag förbluffad och rädd.
Utan att problematisera angriper de feminismen och hävdar att den genom sin strävan efter rättvisa gör ingrepp på individers frihet. Att den återskapar ojämlikhet, genom att problematisera kvinnorollen.
Kajsa Dahlström och Maria Malmer missar flera väsentliga poänger. De snärjer in sig i tal om individers fri- och rättigheter, vilket gör dem blinda för det verkliga problemet.
Var tredje kvinna uppger att de utsatts för sexuella trakasserier. 20-40 kvinnor utsätts varje år för dödligt våld i Sverige. Mer än 80 procent av alla professorer är män.
Gläntar man på ögonlocken och betraktar verkligheten så som den ter sig blir det smärtsamt uppenbart att vi befinner oss landsvägar ifrån ett jämställt samhälle utan strukturer som möjliggör förtryck.
Att Dahlström och Malmer kritiserar feminismen för att den griper in i människors frihet visar att författarna inte ser maktrelationerna. De angriper problemet från ett alldeles för individcentrerat perspektiv.
När vi talar om feminismen kan vi inte diskutera människa för människa, utan vi måste inse att kvinnor och likaså män existerar som grupper. Det är först då man kan se de strukturella maktrelationerna som finns.
Författarnas argumentation befinner sig på en lönlös individnivå. Alla kvinnor är inte förtryckta. Alla män är inte förtryckare. Nej, men i ett större sammanhang tillhör män en grupp som förtrycker gruppen kvinnor.
När de talar om att kvotering är ett hemskt ingrepp i människors frihet och krossar individens vackra drömmar, bortser de ännu en gång från den patriarkaliska ordningen.
De har inte förstått problemet och inte sett de strukturer inom vilka kvinnoförtrycket existerar.Män är redan kvoterade Just för att de är män och har del i en manlig könsmakt.
Jag uppmanar Kajsa Dahlström och Maria Malmer att bredda perspektiven och stötta kvinnokampen.
Vilhelm Kroon
