Risk för utbildningskvalitet à la Lidl

I en ny analys från Högskoleverket visas att regeringens mål om en femtioprocentig övergång till högskolestudier i varje årskull ligger nära, men att 60 000 ytterligare högskoleplatser bör skapas för att ska målet ska uppnås. Uppsala studentkårs vice ordförande Felicia Wibe menar i en kommentar till rapporten att det skulle betyda ca 4 000 fler studenter på Uppsala universitet och att regeringens mål därför bör överges, om inte mer resurser sätts in. En ökning med 4 000 studenter skulle innebära en växande bostadsbrist och sannolikt lägre nivå på undervisningen. I stället för kvantitet bör kvalitet prioriteras, enligt Felicia Wibe. Och hon har helt rätt.
Som utbytesstudent i ett främmande land lär man sig mycket mer än bara ett språk. Till exempel vad en satsning på kvantitet vill säga. I Italien har man fri intagning till landets universitet med obegränsade platser på många program och kurser. Här i Bologna är därför föreläsningssalarna ofta proppfulla och folk måste sitta på golvet och anteckna. Undervisningen sker företrädelsevis i föreläsningsform och undantagsvis i seminarieform, med litet eller inget utrymme för diskussioner. Studenterna klagar på korvstoppning och massutbildning utan eftertanke.
Systemet med i princip fri intagning leder naturligtvis till att fler får möjlighet till att studera, vilket är positivt då det sannolikt bidrar till att höja den allmänna utbildningsnivån och kompetensen bland befolkningen. Ett faktum som även den svenska regeringen eftersträvar, bland annat genom sitt 50-procentiga mål. Baksidan av en massiv tillströmning till universitetet märks dock just på universitetet. Att jämföra Italien och Sverige är inte givet en jämförelse mellan äpplen och päron, parallellerna är nämligen tydliga för den som har upplevt båda verkligheterna. På Uppsala universitet görs kurser om så att seminarier ersätts av föreläsningar på grund av kostnadsskäl, delkurser på C-nivå dras in för att kurserna på A-nivå har så många studenter att pengarna inte räcker till, för att nämna ett par exempel. Vid universitetet i Bologna har vissa utbildningsprogram lagts ut till mindre närliggande orter, bland annat av platsbrist. Jag kan ha fel, men tanken på att i framtiden läsa nationalekonomi i Rasbo bygdegård låter inte så överdrivet upphetsande (inget ont om Rasbo dock).
Ytterligare problem kan uppstå i samband med den så kallade Bolognaprocessen. Den förestående reformen kommer inte bara att innebära en förlängd studietid för många (fem år i stället för fyra), utan även att fler kan söka sig till universitetet - möjligheten att ta en fullvärd, internationellt gångbar examen efter tre år är ett kraftfullt incitament till att påbörja högskolestudier. Det är som sagt inget problem att fler studerar, tvärtom. Men för att uttrycka det med regeringens egen jargong: att kötta på med fler studenter utan att fläska på med resurser kan i slutänden leda till att studenterna kommer ut med en kvalitet à la Lidl när utbildningens kvarnar har malt klart.

Christian Wohlert