Ingen bostadskö när ingen har råd att bo

Svar till Anna Hård af Segerstad i Ergo nummer 8 2005

I Ergo 8/2005 argumenterar Anna Hård af Segerstad från Fria Moderata Studentförbundet (FMS) för marknadshyror i Uppsala.
Ärligt nog skriver hon att många lägenheter i centrum kommer att få högre hyror om hyrorna avregleras. Hon är med andra ord redo att kasta ut mig och många andra som bara har studiemedel att leva på, från våra hem. Och det är kanske inte så konstigt. Det är ju knappast vi som utgör rekryteringsbasen för FMS.
Hon berättar bland annat om marknadshyrornas Oslo, där köerna till hyreslägenheter har försvunnit. Och visst är det så, av ett enkelt skäl. Det lönar sig inte att köa när man inte har råd att bo.
I Oslo har hyreshajarna blivit rikare eftersom de får ta ut betydligt mer än självkostnaden i hyra. Rika Oslobor har fått det lättare att hitta hyresbostad, eftersom färre har råd att konkurrera om bostäderna.
Men byggandet av hyresbostäder är faktiskt inte större där än i länder med reglerad hyra. En anledning är att bostadsrätter fortfarande är mer lönsamma, eftersom de är mer attraktiva för köpstarka grupper.
När man tillåter byggföretag och uthyrare att inkassera mer pengar än självkostnaden är det ganska naivt att tro att de kommer att jobba mer intensivt och skaffa fram fler bostäder. De stoppar i stället överskottspengarna i fickan, pengar som kommer från de boende.
Det kanske inte vore något problem för Anna Hård af Segerstad, vad vet jag. Men det vore ett stort problem för många av oss andra.
Tone Røskeland

I det förra numret av Ergo förklarade Anna Hård af Segerstad, vice ordförande för Fria Moderata Studentförbundet, hur införandet av marknadshyror kan råda bot på den problematiska bostadssituationen för Sveriges studenter. Annas budskap var tydligt: låt efterfrågan styra hyrornas storlek så får studenterna både lägre boendekostnader och fler bostäder att välja bland. Hypotesen är välkänd, men knappast rimlig i detta fall.
Studenter är en heterogen samhällsgrupp och ska behandlas just så, förutom i ekonomiska diskussioner. Sverige har ett statligt studiestödssystem som är tänkt att garantera att ingen väljer bort högre studier på grund av ekonomiska tillkortakommanden, vilket både är en slags försäkring för folkbildningen och en investering för arbetsmarknaden. Om detta system verkligen fungerar som en garanti idag låter jag vara osagt, men för alla oss som tror på en högre utbildning präglad av mångfald blir utgångspunkten att studenter har samma köpkraft - drygt 6 900 kronor i månaden.
Med hänsyn till denna faktor ter sig ett system där de köpstarka bosätter sig i de attraktiva områdena och de köpsvaga förpassas till stadens utkant som ett ganska rejält kliv bakåt i den svenska bostadspolitiken. Tvärtom är vi ganska många som hävdar att en stad mår bäst av ett integrerat boende där människor med olika ursprung kan träffas och umgås. Detta gäller även för studenter. Ingen vill väl på fullt allvar verka för att på nytt skapa bostadsområden, liknande dem i till exempel Stockholms förorter, där segregationen manifesteras i gråa betongmoduler? Studenter är, precis som Anna Hård af Segerstad själv antyder i sitt inlägg, en av de köpsvaga grupper som genom införandet av marknadshyror kommer att hänvisas till Uppsalas mindre attraktiva områden. Att det skulle bli så är ganska lätt att förutse eftersom tendenserna redan finns idag, att vilja bo är för studenter inte samma sak som att kunna bo.
De problem som Anna Hård af Segerstad ser med nuvarande hyresreglering, bland annat genom att hyresgäster kan få sina rättigheter tillvaratagna i hyresnämnden, är att byggföretagen inte vågar producera hyresrätter eftersom de inte kan ta ut de hyror som skulle behövas för att täcka kostnaderna. Detta påstående stämmer inte, det finns ju faktiskt gott om exempel på byggföretag som idag färdigställer både små och stora bostadsprojekt med boendekostnader anpassade efter bland annat studenters plånbok.
Orsaken till att det byggs för få studentbostäder är ju primärt att det är för dyrt att bygga, inte att hyrorna är reglerade. Det är dessutom väldigt få studenter som har beredskapen att betala 7 000 kronor i månaden för en tvårumslägenhet bara för att stimulera produktionen av nya bostäder.
Andreas Kembler