Hellre studenter än tavlor
I senaste numret av Ergo står att läsa att rektor Bo Sundqvist tillsatt en utredning som leds av universitetsantikvarien Johan Cederlund i frågan om att göra om stora delar av universitetsbiblioteket Carolina Rediviva till konstmuseum. Förslaget är att universitetets konstsamling ska flyttas från nuvarande lokaler på Uppsala slott till Carolinas nordliga läsesal, c-salen. Salen är för övrigt mig veterligen arkitekten Peter Celsings enda helt genomförda och bevarade biblioteksmiljö. Det är antagligen inte enbart jag som blir mycket förbryllad över dessa vilda planer som också väcker tankar för att bemöta planerna.
I artikeln hävdas att Carolina har upplevt ett svikande antal besökare under de senaste åren. Säkerligen är detta antagande riktigt, men då måste man samtidigt ha i minne att under de senaste två åren har också universitetsbiblioteket byggts om kraftigt med buller och skrän i läsesalarna som följd. Nu då ombyggnationen i princip är färdig har också besöksfrekvensen under höstterminens första månader försiktigt återhämtat sig en aning och återhämtningen pågår alltjämt.
Tillgången på tysta läsplatser i anslutning till bibliotek är synnerligen begränsad. Det nya Engelska parkens Karin Boyebibliotek erbjuder knappa 50-talet tysta läseplatser medan Carolina kan erbjuda studenter och forskare närmare ett halvt tusental platser. Att då förlora drygt hälften av dessa skulle allra som troligast inte öka tillströmningen till de kvarvarande platserna utan istället tömma Carolina helt och hållet på studenter och forskare.
Universitetsbiblioteket Carolina Rediviva erbjuder rejäla studieplatser, kunnig personal, stort referensbibliotek och en modern datorpark samt ett rofyllt kafé att varva ned i. Här i ligger byggnadens karaktär och den försvinner i samma stund som de studenterna och forskarna byts mot turister och tavlor.
Det är också viktigt att ställa sig frågan vem biblioteket är till för. Svaret torde vara lika enkelt som självklart, nämligen universitetets studenter och forskare. I en levande akademisk miljö måste studenterna och forskarna sättas i centrum; ty utan dessa grupper vore det inte mycket till universitet. Är det verkligen så att universitetets rektor hellre vill se döda tavlor - exempelvis Pieter Aertsens stilleben Slaktarboden från 1551 - istället för levande studenter?
Andreas Wejderstam
Teol et fil stud
Flitig Carolinabesökare samt
Det nya Mösspartiets partiombud
