Behåll den svenska avgiftsfriheten

I en undersökning gjord av Sveriges Radios Ekoredaktion i januari 2004 ställde sig 11 av 15 rektorer för svenska högskolor och universitet positiva till införandet av studieavgifter för utomeuropeiska studenter. Rektor för Uppsala universitet var tyvärr en av dem. Så påbörjas resan mot det selektiva samhället.
Den svenska avgiftsfriheten för högre studier har länge varit den bärande pelaren i det inklusiva utbildningsbygget. I svensk utbildningsideologi är utbildning individens möjlighet att migrera fysiskt och socialt oavsett initiala ekonomiska förutsättningar. Ledande tanke har varit att utbildningssystemet inte ska reproducera sociala klyftor och hierarkier utan i möjligaste mån utmana och underminera dem. Bakgrund bör vara oviktigt, inte grundläggande. Med studier kommer frihet att välja, och friheten för så många som möjligt att välja studier oavsett egna ekonomiska förutsättningar, har i svensk utbildningspolitik länge varit kärnan i samhällsframgången.
I Amerikas Förenta Stater är det tvärtom. Här måste lönekuvertet och statusen först expandera innan utbildning kan komma på tal. Föräldrars betalningsförmåga är förutsättning, och ofta fullständigt avgörande, för vilken slags utbildning en vanlig Swenson får och i ett land med en arbetslivslagstiftning värdig vilket u-land som helst är det bara med en gedigen (läs: mycket dyr) utbildning människan kan försäkra sig om social migration. Här lönar sig verkligen utbildning, för det är, trots en envis amerikansk nationell dagdröm om en lycklig skraplott, för det stora flertalet alldeles avgörande för framtida livsvillkor att man pluggat, hur länge man pluggat och var man pluggat. Frihet och framgång garanteras den som pluggat mest och dyrast. Friheten att välja universitet och inriktning är oändlig för de mest välbeställda, önskedröm för resten.
I USA kostar en högre utbildningplats i genomsnitt 9 000 per år vid ett statligt universitet och 24 000 per år vid ett privat. 37 procent av den vita populationen går direkt till fyra års college-studier efter avslutad high school-utbildning. 17 procent av den svarta populationen och 11 procent av Hispanics gör detsamma. Människor som vid 20 års ålder inte själva kunde eller hade någon förälder som kunde betala för en universitetsutbildning göre sig icke besvär, och samtidigt som klassklyftorna på universiteten är fortsatt djupa beräknar det amerikanska utbildningsdepartementet att skillnaden i löner och löneökningar på arbetsmarknaden mellan dem med universitetsutbildning och dem utan, samt mellan dem med en examen från något av Amerikas toppuniversitet och de allra flesta andra studenter, ökar i accelererande grad. Kön och etnicitet är klass. Här sorteras människor bort från stegen vid 18 års ålder; rik/mindre rik, duger/duger inte.
Efter nära ett halvår i den amerikanska utbildningskarusellen, inser man således snabbt vad det är som är svensk utbildningspolitiks verkliga styrka. Vid sidan av 50 procent-mål, alternativa antagningsformer och livslångt lärande är absolut och universell avgiftsfrihet det allra viktigaste. För såväl svenskar och européer som icke-européer. Svensk utbildningspolitik är bra politik just för att den är kvantitativ och pluralistisk till sin kärna. Kvantitet ÄR kvalitet, och detta kan bara garanteras så länge den personliga pengapungen hålls utanför utbildningsekvationen.
I ett alltmer internationaliserat svenskt utbildningssystem är det därför viktigt att denna karaktäristika inte tillåts gå förlorad. Press på spetsutbildningar, studieavgifter, mer selektivt högskoleväsende blir alltmer vanliga politiska vapen, men dessa får aldrig ersätta den pluralism och inklusivitet som de svenska studenterna själva slagits för genom historien. Ny rektor för Uppsala universitet, Anders Hallberg, har precis valts. Förhoppningsvis har han styrka att binda sig vid masten i konkurrensstormen och inte ge vika för kortsiktiga krav. Detta kräver integritet och stort mod. Vi hoppas på en stark röst i debatten, välkommen

Kajsa Borgnäs
Socialdemokratiska studenter