Utgå från de stora tänkarna

En cancersvulst växer på landets universitet. Särskilt stor börjar den bli på de humanistiska fakulteterna. Jag studerar själv idé- och lärdomshistoria på Uppsala universitet och där tar svulsten upp stor plats på schemat. Svulsten jag talar om är genusforskningen. Den som ingen riktigt kan definiera, men som verkar handla om att forska om gruppers syn på grupper och kvinnans underordning.
Jag menar att idéhistorisk forskning borde utgå ifrån de stora tänkarna och de betydelsefulla idéerna. Gruppers syn på grupper är omöjligt att forska fram eftersom alla är individer och har egna syner. Och det finns inte någon kvinnan att mäta underordning på. Således blir genusperspektivet tillämpat i idéhistorisk forskning det tankebefriade och de betydelselösa idéernas perspektiv.
Studierektorn för den idéhistoriska institutionen, Franz Luttenberger, är en av de drivande för genusperspektiv i undervisningen. Under en föreläsning framhöll Luttenberger att kvinnliga tänkare tidigare har osynliggjorts och att det därför är bra att genusforskningen har kommit på senare år. Jag påpekade att det kanske finns ett gott skäl till att det inte har stått om så många kvinnor i läroböckerna; det kanske inte har funnits så många kvinnliga Aristoteles, d v s stora kvinnliga tänkare. Jag bad vidare Luttenberger att ge exempel på några kvinnliga tänkare som borde ha framhållits men som har osynliggjorts på grund av mansperspektivet. Tror ni att han kunde ge mig några exempel?
Efter en kort stund kom jag dock på ett eget exempel på en stor kvinnlig tänkare: Ayn Rand. Rand är kanske 1900-talets mest lästa filosof. Hennes nyligen svenskutgivna roman Och världen skälvde utsågs i en amerikansk undersökning till den bok som haft störst inflytande på amerikaner näst efter Bibeln.
Trots det så nämns ingenting om Rand i den idéhistoriska undervisningen. Det beror förmodligen inte på att hon var kvinna. För om det hade varit på grund av att hon var kvinna, så borde ju dagens genusforskare ha framhållit henne. Vilket man inte gör.
Vid detta lag tyckte Luttenberger att det var nog (nu har vi kommit ifrån ämnet) och fortsatte sin föreläsning om genusperspektiv. Själv fortsätter jag att undra: varför osynliggör genusforskarna Ayn Rand och de andra stora tänkarna?

Simon Mann,
idéstudent och Ayn Rand-anhängare

Fotnot: Franz Luttenberger har läst texten och meddelar att han inte ser något behov av genmäle.