Är ståndscirkulation önskvärd?

Svar till Jakob E:son Söderbaum i Ergo 1/06 och till Andréas Karlsson och Kristina Persdotter i Ergo 2/06.

Jakob E:son Söderbaums påpekanden om familjebakgrundens betydelse (Ergo 1/2006) var så till den grad
självklara att de hade kunnat stämplas som banala. Förbluffad läser man dock i påföljande nummer (Ergo 2/2006) att Andréas Karlsson finner hans påstående att det inte är fel att kulturer går i arv motbjudande. Det hade varit lätt att argumentera för att Söderbaums resonemang är ensidigt - skolan har också en uppgift - och att han därutöver slår in öppna dörrar, men motbjudande är ett mycket starkt ord. Det måste betyda någonting. Skall samhället helt enkelt uppfinnas på nytt med varje ny generation? Skall kulturen (och Karlsson har ett vidsträckt kulturbegrepp ) bara förmedlas av massmedier, skola och olika institutioner? Och vem skall skriva läroböckerna? Inte den äldre generationen, väl, med alla sina kätterier?
Man kan av Karlssons och Kristina Persdotters (också Ergo 2/2006) debattinlägg förundrad konstatera att kampen för jämlikhet numera tydligen skall föras inne i folks huvuden. Det är personens egna drömmar som är hans bojor. Problemet med den ståndpunkten är att den utgår från antagandet att det finns en ursprunglig eller äkta människa innanför de konventioner, identiteter och bestämningar som uppfostran, miljö och befintliga samhällsinstitutioner har byggt upp. Men det är fel. Vi är vår uppväxt och vår uppfostran, och de erfarenheter vi gjort - och inte gjort. Det är vare sig bra (som Söderbaum anser) eller dåligt - det bara är Det spelar ingen roll ifall vi med andra erfarenheter skulle välja annorlunda, den versionen av oss är inte för handen och ingen kan göra anspråk på att företräda dess intressen. Mycket av den snedrekrytering som Karlsson exemplifierar är moraliskt irrelevant.
Här hade undertecknad kunnat sluta, men han vill gärna tro att det också finns mer konkreta och moraliskt relevanta uppgifter för jämlikhetsarbetet - informera ungdomar med begåvning om att de kan läsa vidare, och att arbetsmarknaden kanske kräver det, se till att så många som möjligt får allmän kompetens, skaffa fram så många utbildningsplatser som möjligt, kort sagt: att det här också handlar om människor som finns här och nu - och Persdotter antyder faktiskt något sådant. Det är gott och väl, men haken är att den akademiska världen innebär antagning och utslagning, enligt det ena eller andra kriteriet. Varför är kriteriet läshuvud mindre snett än akademikerhem?
Centralfrågan är: Är ståndscirkulation betydelsefullt? Är det önskvärt att (vissa) arbetarbarn blir akademiker och att (vissa) akademikerbarn inte blir det, är det olyckligt, eller är det likgiltigt och ingenting att försöka påverka?
Det finns åtminstone ett skäl till att eftersträva ståndscirkulation, och det är att akademiker åtminstone i allmänhet har relativt hög inkomst. Nästa generation kommer i åtnjutande av en del av denna inkomst, dels genom goda uppväxtvillkor, dels genom relativt stora arv. Klasskillnaden byggs på. Vad man dock kan fråga sig är hur mycket högre akademikerinkomsterna är och om de är höga för alla akademiker eller bara för vissa. Om vissa ämnen inte alls leder till några höga inkomster finns det ju inte anledning att eftersträva mångfald på de institutionerna.
Det finns också skäl mot ståndscirkulation. Professorer komna ur små omständigheter har funnits i alla tider, men det finns ett värde i dessa akademikersläkter som producerat professorer och docenter i generation efter generation. Det ger en själ åt universitetsorterna, en täthet, när det finns folk som vuxit upp i miljön och då lärt känna den och den äldre, nu försvunna, generationen personligen. Blir det närmast omgivande samhället alltför vidsträckt och brokigt går något förlorat (liksom något, kanske svårgripbart, naturligtvis gick förlorat då kvinnor släpptes in vid lärosätena). Så länge skiktningen inte går över en viss gräns (och de svenska akademikerlönerna ligger ganska lågt) är den i undertecknads tycke ett acceptabelt pris för att behålla ett element av stånd, av särpräglad livshållning, av specialiserad kultur, i den akademiska världen.
Ovanstående resonemang förutsätter att akademisk utbildning för alla inte är ett realistiskt alternativ. Det går naturligtvis att lösa många politiska konflikter genom att ösa resurser på dem. Om alla går på högskola upphör ju snedrekryteringen genom att rekryteringen går upp i rök - exploderar - men hur mycket resurser har vi och hur många socialantropologer behöver vi? Den siffra på 50 procent som ibland nämns (50 procent av gymnasisterna skall gå vidare till högskola) är fortfarande inte 100 procent utan snarare i närheten av det tvåtredjedelssamhälle som man oroade sig för för 10-15 år sedan.
Slutligen: Kristina Persdotter avslutar med orden Snedrekrytering och diskriminering är inte alls naturligt. Bara vanligt, antagligen inspirerad av genusteoretisk jargong. Formuleringen vänder sig mot den normerande och ideologilegitimerande roll som det naturliga har i vår naturvetenskapligt präglade tid. I den här debatten är frasen dock osaklig: Söderbaum har inte sagt ett ord om något naturligt. Han har talat om kultur (som ju brukar vara naturens motsats) och därefter uttalat en åsikt om denna. Persdotter anser sig ha’ trumf på hand i en diskussion om naturlighet och försöker få den här diskussionen att handla om det. Det är olyckligt att Ergoredaktionen dessutom gjort denna osaklighet till de båda inläggens rubrik.

Dag Björklund
gymn.-ing., Arkivvetenskap C
Uplands nation

Kommentar från Ergored: Debattrubrikerna ska spegla och helst sammanfatta skribentens ståndpunkt, inte vår egen. Därav citationstecknen.