Föräldrarnas situation får inte vara avgörande

Svar på Jakob E:son Söderbaums artikel i Ergo 1/06

Jakob E:son Söderbaum försöker argumentera för att det inte är något fel med snedrekryteringen till högskolan - alltså det faktum att akademikerbarn i högre utsträckning än arbetarbarn studerar vidare. Enligt min åsikt havererar hans argumentation totalt. Däremot anger han en rad skäl till varför arbetarbarn inte studerar vidare, skäl som tycks mig rimliga. Skäl till är dock inte samma sak som argument för vilket Söderbaum inte verkar ha insett.
Vad gäller de ekonomiska argumenten så nämns bland annat det faktum att man som student ofta tvingas leva under existensminimum om man inte samtidigt jobbar, vilket kan gå ut över studierna. Detta är förvisso sant, men det gäller för alla studenter, oavsett bakgrund. Skulle akademikerbarn vara mer benägna att vilja leva under existensminimum än arbetarbarn? Det verkar inte särskilt troligt. Snarare är det nog så att akademikerbarnens vanligen mer välbeställda föräldrar har större möjlighet att hjälpa sina barn ekonomiskt under studietiden, än vad arbetarbarnens föräldrar har. Således innebär Söderbaums resonemang i förlängningen att föräldrarnas ekonomiska situation ska vara en avgörande faktor för möjligheten till högskolestudier. Men så långt kanske han inte tänkt? Eller, desto värre, så har han gjort det. Och om man ser till det faktum att akademikerlönerna i många fall inte är högre än arbetarlönerna i Sverige, vilket Söderbaum också anför som argument, så torde det väl snarast vara en anledning för akademikerbarnen att bryta studietraditionen och slippa dra på sig skulder till CSN.
Att arbetarfamiljer saknar studietradition säger ju sig självt. Likaså att man getts få möjligheter att upptäcka att läsning kan vara roligt och själsligt berikande om man inte är uppvuxen i en miljö där detta är ett självklart faktum. Det är inte detsamma som att man inte skulle kunna finna det intressant, om man fick möjlighet. Söderbaum påstår att det inte överensstämmer med ungdomars känslor att sitta ensam med en bok, och att högre studier därför verkar avskräckande tråkiga. Arbetarbarns känsloliv skiljer sig således från akademikerbarns? Ja, kanske är det verkligen så att allting sitter i generna och att miljön saknar betydelse… Själv är jag akademikerbarn och för mig har det alltid varit så självklart att studera vidare. Så självklart att jag redan som barn tänkte när jag gick förbi universitetet där ska jag gå när jag blir stor. Således har även min bakgrund och miljö påverkat - och begränsat - min uppfattning om mina valmöjligheter, fastän på omvänt sätt.
Bostadsargumenten har jag uppriktigt sagt svårt att begripa. Bostadsbristen för studenter nämns och är förvisso ett stort problem på många håll, men på vilket sätt skulle den verka mer avskräckande för arbetarbarn än för akademikerbarn? Att studentbostäderna ofta är alltför dyra är också sant - men detta betyder ju precis som de tidigare nämnda ekonomiska argumenten att ens föräldrars möjlighet att hjälpa till ekonomiskt under studietiden är avgörande. För övrigt är det felaktigt att studielånet räknas som inkomst när man söker bostadsbidrag. Det är 80 procent av studiemedlens bidragsdel - som är på drygt 2 300 kr - som räknas som inkomst, inte lånedelen. Denna synnerligen låga månadsinkomst påverkar förstås inte möjligheten att få bostadsbidrag i någon nämnvärd utsträckning.
Nej, det är inte det minsta konstigt att det i första hand är akademikerbarn och inte arbetarbarn som läser vidare på högskola - på den punkten kan jag inte annat än hålla med. Likaså att social snedrekrytering förekommer på många ställen i vårt samhälle. Jag vill också, precis som Söderbaum, leva i ett fritt samhälle. Nu existerar dock detta ideala, fria samhälle endast i teorin. Verkligheten är den att vi alla föds in i olika miljöer och ges olika förutsättningar, och att ingen står fri från påverkan av sin omgivning (sedan kan man ju filosofera över om arv eller miljö har störst inverkan, men det är en annan fråga). Att ens föräldrars sociala och ekonomiska situation ska vara en väsentlig faktor för ens möjligheter att studera på högskola kan jag dock inte se något gott i, och Söderbaums resonemang har inte lyckats övertyga mig om motsatsen.

Hanna Widman
Tredje generationens akademiker
- eftersom min farfar, uppvuxen i en lantbrukarfamilj, fick ett stipendium som gav honom möjlighet att studera på gymnasiet och därefter till präst i Uppsala.