Fusket är inte den största orättvisan
I Ergo 3/2007 tas åter ämnet fuskande studenter upp. Fusket vid Uppsala universitet har de senaste tre åren ökat med hela 70 procent. Tyvärr problematiserar artikeln inte studenternas fusk tillräckligt väl för att skapa en konstruktiv diskussion kring frågan. Problemet förs ned på en individnivå, där det anses viktigt att universitetet upptäcker den enskilde studentens felaktiga agerande. I mina ögon tjänar ingen på att diskussionen framställer den fuskande studenten som frikopplad från universitetets organisation.
Vi vet att antalet lärarledda undervisningstimmar för många studenter nästan är obefintligt. Istället hänvisas till självinläsning, något som drabbar de studenter som är studieovana eller har svårigheter med att tillgodogöra sig skriven text. Det är ingen nyhet att människor lär sig nya saker på olika sätt och bristen på föreläsningar försvårar inlärningen för dem som helst lyssnar sig till kunskap. Kurslitteraturens innehåll blir abstrakt när möjligheten att i en lärarledd grupp diskutera den stryps.
Att universitetet lägger sin intellektuella kraft på att försöka hindra studenter från att fuska snarare än att värna utbildningarnas kvalitet är sorgligt. Fusk sker i en kontext och det kommer i längden inte att fungera för universitetet att skjuta problemet ifrån sig. Vi borde ha kommit så långt att vi lagt reaktionära lösningar på hyllan. Det mest orättvisa är inte att en del studenter fuskar sig till bra betyg, utan att universitetet tycks ha gett upp ambitionen om god utbildning på samtliga institutioner.