Mejl kontra Messenger två generationer på nätet
I Hanna Strandbergs artikel Mejl kontra Messenger - två generationer på nätet (Ergo 13) skildras generationsklyftan som uppstod i och med den digitala revolutionen. Vi i Messengergenerationen har tydligen hamnat på topp. Men innan vi dansar i segerglädje vill jag lyfta frågan som lyste med sin frånvaro i denna artikel: har någonting gått förlorat?
Den digitala revolutionen är ett faktum, erkännes. Skolbarn från första klass och uppåt är numera den åldersgrupp med störst antal internetanvändare*. Men trots att utvecklingen känns ofrånkomlig, måste vi tillåta utrymme för kritik. Neil Postman, författaren av Underhållning till Döds , var fram till sin död 2003 en av de mest framstående kritikerna. Hans kritik var främst riktad mot televisionen och den minskade betydelsen av det skrivna ordet, men även mot digitaliseringen i allmänhet. Han oroades till exempel över bristen på mänsklig kontakt och närhet. När människor talar med varandra har de ett sorts inbyggt ansvar för varandra. På nätet är det lättare att vara djärv eller hatisk.
Sedan kan man fråga sig hur koncentrationsförmågan påverkas. YouTube-klipp, numera en betydelsefull opinionsbildare bland ungdomar, är sällan mer än femton minuter långa. Istället för att tänka färdigt kring ett visst tema, frestas vi att klicka på musen var tredje sekund. Det främjar knappast en meningsfull kommunikation. När man ser en film på teve tvingas man åtminstone fästa koncentrationen i ett par timmar, såvida man inte lider av spasmer i kanalbytartummen. Men eftersom informationen på nätet är fragmenterad, blir vi även fragmenterade i huvudet.
I artikeln står det att den yngre generationen suddar ut gränserna mellan arbetsliv och privatliv . Detta håller jag med om. Men att sedan utelämna någon form av kritisk kommentar tycker jag är underligt. Har inte privatlivet ett egenvärde? Om vi utgår från reaktionerna på FRA-lagen får vi intrycket att många tycker så. Men trots detta är det många som rycker på axlarna när vänner tar bilder på fyllan och lägger ut dem på Facebook. Inte alla vet heller om att Facebook har äganderätt till dessa bilder **.
Att internet utgör en värdefull kunskapsbank , kan jag också hålla med om. Men tyvärr är det en sanning med modifikation. Ofta är det enskilda individer som utmärker sig, likt guldklimpar i en skräphög. För det är just detta som internet till stor del består av. Skräp. Att sila bort den värdelösa informationen är en konst i sig, och något som borde läras ut i skolorna.
Håkan Selg, projektledare på Nationellt IT-användarcentrum, säger i artikeln att han reagerar med misstro när han blir inbjuden till Facebook. Han reagerar korrekt. Det är just avsaknaden av denna misstro bland oss i Messengergenerationen som vi måste prata om.
/Marcus Andersson
*http://www.resurs.folkbildning.net/download/990/svenskarnaochinternet2007sammandrag.pdf
**http://www.gt.se/Nyheter/1.898849/nya-it-hotet-facebook
Hanna Strandberg svarar:
För det första vill jag säga att jag håller med Marcus Andersson i det han skriver. Internet är inte enbart av godo. Självklart ska vi vara kritiska till informationen som finns där. Och säkert är nätgemenskaperna något överdrivna, men ändå. Det är ett nytt sätt att kommunicera på, som i många fall kan underlätta förståelsen av, och kunskapsutbytet mellan människor. Min artikel syftade mest till att lyfta fram generationsklyftorna, men visst kan en kritisk röst vara på sin plats även i mer lättsamma sammanhang.
