»Lägg ner kåren «
Så kom äntligen beskedet om att kårobligatoriet ska skrotas. Att det skulle dröja ända till 2009 innan också studenter tillerkänns sina mänskliga rättigheter måste man i och för sig beklaga, men att så skett är ändå ett stort steg framåt.
Kårstyrelser runt om i landet uttrycker naturligtvis sin ilska, men vilken legitimitet har de egentligen?
Uppsala Studentkår har idag ca 34 000 tvångsanslutna medlemmar. Jag är en av dem. Det faktum att jag engagerat mig i kårfullmäktige förändrar inte den saken.
Av dessa 34 000 (varav lite drygt 29 000 var röstberättigade) brydde sig inte ens 4 000 om att rösta i kårvalet. Av dessa knappt 4 000 valde tjugosju att kryssa mig. Detta garanterade mig en plats i fullmäktigesalen. Tjugosju kryss. I en trettiotusenpersonerskår. Det känns, erkänner jag villigt, inte som ett särskilt stort väljarstöd.
Ändå påstår kåren att den är legitim. Man ursäktar sig med att inte alla studenter kommer i kontakt med kåren, att inte alla vet vad den gör. Översättningen är naturligtvis att den absoluta majoriteten inte har någon som helst användning för den. Det spelar ingen roll hur mycket styrelsen försöker gorma om att kåren säkrar studentinflytande över utbildningen, när de konkreta beslut som tas är på nivån av att man tillsätter ideella fotogrupper. Motivering? Det är för betungande för ordföranden att behöva springa ut och själv fota kårhuset.
Ärligt talat alltså. Kåren har inte något egentligt, mer än alla pengar som tvingas av studenterna, att ha verkligt inflytande över. Visst, det kan hända att man får universitetsledningen att lyssna på en och annan synpunkt, men behövs verkligen kåren för att förmedla denna?
Det enkla svaret på den frågan är nej.Kåren som institution är nämligen föråldrad.
Studentinflytande på 2000-talet kommer inte att finnas genom mossiga institutioner, utan säkras genom att universitet och högskolor får konkurrera med varandra. I vart fall på min utbildning lägger kursledningen stor vikt vid vad studenter framför om upplägg, lärare och, tja, det mesta. Den måste göra det för att bibehålla sin status. Internet ger dessutom oändliga möjligheter till engagemang på andra sätt än en påtvingad avgift och inrutade förfaranden. Studenter kommer inte i framtiden att ägna sig åt kårer, utan snarare åt sakfrågor.
Ett första steg i riktningen mot ett modernt studentinflytande är sektionalisering av kåren. Låt oss hoppas att det sker snart.
Hanna Wagenius
Juriststuderande
Fullmäktigeledamot, Borgerliga Studenter
