»Mer rörlighet bra för alla«

I senaste numret av Ergo kritiserar både Stina Hamberg, ordförande för Saco studentråd, och ekonomistudenten Jonas Karlsson min debattartikel i Ergo 1/10 med rubriken Många studenter okunniga om LAS och dess effekter.
Hamberg har rätt i att LAS är en flexibel lag. Det går att göra överenskommelser som strider mot lagregleringen om de fackliga organisationerna och arbetsgivaren kommer överens. Frågan blir då varför vi ska ha lagar som inte tillämpas i praktiken men som ändå leder till många negativa effekter?
Ofta framhålls att LAS handlar om arbetsgivarens makt, när det egentligen handlar om de fackligas makt att bestämma över turordningen. Hamberg måste dessutom skilja på tillräckliga kvalifikationer och kompetens. Den som har tillräckliga kvalifikationer är inte alltid den mest kompetenta. Därmed finns en risk att den mest kompetente får gå vid arbetsbrist.
Mer rörlighet på arbetsmarknaden gagnar alla parter. Medarbetare som är trygga på arbetsmarknaden är mer önskvärt än att de endast är trygga i sin nuvarande anställning. Det finns ett mervärde i detta. Hamberg påstår att jag sammanfattat LAS genom att säga att den endast består i sist in-först ut, vilket jag inte gjorde. Istället var det så jag beskrev turordningsreglerna. Att reglera arbetsmarknaden genom avtal är, enligt vår uppfattning, det mest flexibla och därmed det mest önskvärda. Att Hamberg ändå vill behålla lagreglering som så tydligt missgynnar ungdomar är därför märkligt.

Karlsson menar att Svenskt Näringsliv vill ta bort lagen om anställningsskydd. Det har jag aldrig skrivit. Däremot har de så kallade turordningsreglerna mycket negativa effekter eftersom det leder till osäkerhet för företagen vilket hämmar nyanställningar. Den statistik som Karlsson själv presenterar är ett stöd till min artikel och Svenskt Näringslivs uppfattning. Många ungdomar får aldrig ett arbete eftersom de har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det finns ett mycket starkt stöd i etablerad forskning för att ett starkt anställningsskydd leder till att marginalgrupper som ungdomar får svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. Den som påstår annat far med osanning.
Vidare visar forskning som gjorts inom OECD att länder som lyckas få ungdomar i tidsbegränsade arbeten och deltidsanställningar fortare lyckas få ungdomar i tillsvidareanställningar på heltid än andra länder. Vem som framför billig propaganda, vilket Karlsson anklagar mig för, kan läsarna själva avgöra.

Emilie Eriksson
Projektledare, Svenskt Näringsliv