Ett gigantiskt kliv bakåt
Kritiken har varit hård mot regeringens kulturpolitik. Regionalisering, marknadisering, kvantitetsmål och ”ekonomisk lönsamhet” i stället för kvalitet, frihet och demokrati. Samma nedmonteringspolitik bedrivs dock på utbildningsområdet, där ledorden nu är ”anställningsbarhet” och ”genomströmning”. Utbildningspolitik och kulturpolitik hänger ihop. Avdemokratisering pågår också inom högskolan.
Denna marknadisering pågår på flera plan. Det låga studiemedlet tvingar studenter att arbeta vid sidan av studierna för att klara sig – något som går bra för de studievana och de med goda arbetslivskontakter, men går mindre bra för studenter från arbetarhem. Trösklarna höjs hela tiden för att ta sig in i högskolan; i gymnasiet ger snart inte alla linjer högskolebehörighet, 25:4-regeln som gav möjlighet åt studenter med arbetslivserfarenhet att studera har tagits bort, Komvuxplatserna har skurits ned och studerandevillkoret i a-kassan avskaffats. För några veckor sedan lade utbildningsminister Tobias Krantz fram en proposition om avgifter för utomeuropeiska studenter. Plötsligt är utbildning en vara på en marknad, inte en rättighet – i de flesta länder där avgifter införts för vissa studenter har till sist alla studenter också fått betala för sig. Samma år avgifterna införs, år 2011, vill regeringen dessutom krympa anslagen till grundutbildningen – tanken är att högskolorna ska använda studieavgifter för att bekosta sina kurser. Studenten som kund, inte som medborgare. nbsp;
För dem som värnar demokratin är borttagandet av kårobligatoriet också illa – kompensationsersättningen till kårerna är minimal och världens starkaste studentrörelse är snart ett minne blott. Förslag om ”ökad frihet” för högskolorna innebär att allt mer makt och ansvar flyttar från samhället till de olika högskoleledningarna vilket underminerar både studentinflytande, samhällsinflytande och likabehandling av studenter mellan högskolor. Forskningspolitiken, slutligen, präglas också av stöd till trendig spetsforskning och ”strategiska områden” – inte satsningar på den helt avgörande grundforskningen, eller på tryggheten för dem som bedriver forskningen - doktoranderna. Vad forskningen behöver är inte ökad politisk styrning – forskarna behöver resurser att forska fritt med.
Utvecklingen inom den högre utbildningspolitiken är inte rolig. Det blir allt svårare att ta sig in i högskolan, och för dem som är inne skrumpnar bildningsmöjligheterna till förmån för sådant som ”lönar sig”. Utbildningspolitiken borde, liksom kulturpolitiken, i stället präglas av bredd, frihet och självständighet. Studentinflytandet behöver utvecklas, inte avvecklas. I tider när fler vill utbilda sig, fler behöver utbilda sig och fler platser behövs i samhället där människan är något annat än konsument är den borgerliga utbildningspolitiken ett gigantiskt kliv bakåt, mot ett äldre och mer hierarkiskt utbildningssystem. Det är sju månader kvar till valet. Utbildningspolitiken och kulturpolitiken handlar båda om vår demokrati. Jag hoppas innerligt att denna avdemokratiseringspolitik då får ett tvärt slut.
Kajsa Borgnäs
Ordförande
Socialdemokratiska studentförbundet
