Dags att studenter slutar vara snälla
nbsp;
”...ååå den ljusnande framtid är vår...” ?
Knappast.
Hur kunde kunskap och lärande bli något så trist, ytligt, plastigt och ångestförknippat som studentlivet är?
Avancerad akademisk teori ska från svindyr kurslitteratur tryckas in på kortast möjliga tid och spottas ut på papper för att sedan glömmas bort. Teorier självklart helt frikopplade från vår gemensamma verklighet. Vi tittar på världen genom döda mäns glasögon, blinda för vår egen situation. Vi lever på pasta, tomatsås, nudlar och alkohol. Vi bor i råtthål för ockerhyror. Vi socialiseras till att supa som svin, att bete oss som bortskämda snorungar, under förnäma former.
Precis som polska byggarbetare utnyttjas vi som billig undergiven arbetskraft, vi hyrs ut av bemanningsföretag nbsp; för att splittra arbetsplatser i konflikter mellan ”flexibla” och fastanställda (istället för mellan oss som jobbar och de som tjänar pengarna). Alltid med ett villigt leende på läpparna, ett vandrande CV, alltid redo att sälja sig själv. Och märkligt nog påminner studentlivet mycket om arbetslivet, men utan lönearbetets relativt tydliga gränser och villkor. Det är samma belöningar, straff, samma måsten, enformighet och krav på produktion och prestation. Vi jobbar jämt.
Med det underliggande hotet om förlorad inkomst och den förträngda skräcken att inte kunna försörja sig i framtiden gnagande i bakhuvudet, konstant stressade inför tentor, test och uppsatser springer vi hit och dit och saknar i stort sett självbestämmande över våra individuella vardagsliv. Varför? Svaret är så självklart att det är osynligt. Samhället är helt och hållet marknadsstyrt och livnär på sig alla möjliga former av ojämlikhet, exploatering, underordning, tvång och våld.
Uppsala universitet presenterar sig som neutral mötesplats för demokrati, jämlikhet och utbildning. Denna bild är – liksom den skenbara uppdelningen i politik/ekonomi, offentligt/privat, arbetstid/”fritid”, våld/icke-våld, egendom/stöld – rakt igenom felaktig och falsk. Allting sitter ihop.
Ett universitet är en mjuk makt, som bygger på disciplinering genom deltagande. Men det fyller fortfarande ungefär samma samhällsfunktion som en polis, ett vaktbolag, ”arbetsförmedling” eller någon annan anstalt: att reglera människokroppars rörelse i varuflödet, att styra våra steg, tankar och impulser, assimilering, inordning och rättning i ledet.
Genom att konsumera varan ”högre utbildning” reproducerar vi oss själva som arbetskraft. Visst, vi får vara lite flummiga, studera poststrukturalism, spela apa. Bestämma drinklista på någon nation. Lite lekplats och kontrollerad alkoholiserad förutsägbar galenskap innan riktiga livet börjar. Konsumtion av kulturella varor, kommersiella identiteter. Vi påtvingas bilden av en definitionslös medelklass, som för de flesta egentligen inte existerar annat än som en diffus uppsättning värderingar, normer, vanor och relationer; som subjektiv upplevelse av skuld och tacksamhet över vår lott i livet, snarare än reella privilegier eller ens ekonomisk trygghet.
Ett schizofrent tillstånd dessutom utsatt för genomgående proletarisering. Handen på hjärtat, hur många av oss har en framgångsrik karriär framför sig? Ärligt talat, en utbildning är inte längre en garanti för någonting. Precis som kompisarna i städerna vi lämnade bakom oss är vi en del av generation arbetslös, på väg ingenstans. Vi kommer att vara skuldsatta resten av livet för att vi vågade chansa och plugga något man var lite intresserad av. Vem har bestämt det? Inte vi själva. Trots utbildningens klasspolitik står studenter som grupp generellt närmre samhällsfabrikens golv än dess styrelserum. Ekonomiskt har vi mer gemensamt med Gottsunda än Sunnersta. Glöm inte detta.
Vi vill uttrycka vårt totala missnöje med ett liv som karaktäriseras av osäkerhet, instabilitet, ihålighet och rädsla; vår absoluta avsaknad av förtroende för några former av företrädare. Varken högern eller vänstern har något att erbjuda oss. Pengarnas rörelse styr världen. Nu börjar vi diskutera vår situation, på våra villkor. Vi måste ut ur våra bubblor.
Det värsta av allt är att vi är nöjda med att vara studenter. Det är dags att sluta vara snälla. Olydnad gör livet magiskt igen.
nbsp;
Arga studenter utan pengar
nbsp;
