UU ska tala för sig självt

Det var inte universitetets mening , heter det i pressmeddelandet som publicerades på Uppsala studentkårs hemsida den 16 november. Det handlade då om att studentföreningar inte fick tillstånd av intendenturen att vara i universitetets gemensamma utrymmen. Pressmeddelandet talade om kårens pågående förhandling med universitetet. Situationen verkar nu lösa sig. Jag talar för många då jag säger att detta låter fantastiskt – studentföreningar är en viktig del i studenters studiesociala tillvaro.
Innan jag fortsätter, är det viktigt att poängtera att mitt inlägg inte ska ses som kritik utan som en kommentar. Det jag kommer att prata om är ett klassiskt problem som brukar inträffa lite då och då i samspelet mellan universitet och kår, mellan studieråd och institution: det hela handlar om i vilken mån kåren ska vara universitetets språkrör – det vill säga, är det verkligen upp till studentrepresentanter att informera om universitetets agerande?

I fallet föreningars tillträde till campus tog kåren på sig att informera om situationen via pressmeddelande. Då en av kårens roller är att bevaka universitetet och vidarebefordra relevant information till studenterna känns detta naturligt, framför allt då blott en märklig tystnad kom från universitetets håll. Denna tystnad är intressant ur två synvinklar: dels för att universitetet, med en så pass väl fungerande informationskanal som studentportalen, gott själva borde kunna förklara läget, i en uppkommen situation som direkt påverkar alla studentföreningar i Uppsala, men framför allt för att den verkar ha uppstått ur en tanke hos universitetets företrädare att de inte behöver uttala sig, då kåren gör det åt dem.
Kåren måste alltid vara noga med att i första hand trycka på universitetet att självt informera om vad det gör, för det finns risker med att fastna i fällan att vara dess ständiga budbärare. Låt oss nu föreställa oss den hypotetiska situationen då universitetet gör en helomvändning i frågan tillträde till campus och säger ”Nej, det ska inte vara tillåtet”. Om kåren tidigare gått in och sagt att universitetet arbetar för att lösa problemet och detta problem inte blir löst kommer kåren att ses som delaktig i beslutet. Låt inte kåren ställa sig i sådana situationer – låt universitetet självt stå för sina ord, låt inte kåren bli en ständig budbärare – för även om talesättet ”skjut inte budbäraren” oftast åtlyds händer det ibland att budbäraren kommer tillbaka, om inte död så illa medtagen.

Stefan Kreida, S-studenter