Kåren har inte lyckats
Under mina tre år som aktiv i Uppsala studentkår – bland annat som fullmäktigeledamot, styrelseledamot och studiebevakare på heltid – har jag sett kåren utföra mycket gott för oss studenter på Uppsala universitet. Det handlar exempelvis om att föra en dialog med universitetets ledning som ger resultat, att stödja studenter lokalt att påverka sina utbildningar och att ge studenter stöd när de hamnat i kläm.
Samtidigt vill jag inte sticka under stol med att jag anser att man bara lyckats halvvägs med ambitionen att komma nära studenterna genom att skapa lokala sektioner, och att organisationen har kraftig växtvärk med ineffektivitet som följd.
Jag kan inte se att detta beror på en ovilja att släppa makt till sektionerna eller att man inte är beredd att arbeta hårt. Det jag tycker mig ha sett är att man helt enkelt fortsätter i gamla hjulspår. Man lyckas inte släppa taget om det gamla sättet att arbeta och om gamla strukturer. Man vill fortsätta påverkansarbetet mot universitet centralt och mot allmänhet, kommun och stat, i oförändrad styrka och på samma sätt. Centralt på kåren fortsätter man att bedriva ett massivt påverkansarbete på egen hand som man gjort tidigare, och får begränsat med tid över för koordination och stöd till studentrepresentanter och sektioner. Man tar sig därmed inte tid att skapa en vision för framtiden, att fokusera, effektivisera och skapa nytt. Man väljer att prioritera allt. Att prioritera ingenting.
Det Uppsala studentkår behöver är en vision. Man behöver fråga sig vad man vill uppnå genom kåren, vilka verktyg och resurser man har, och hur man använder dessa för att nå målen och för att förverkliga visionen. Och den enda övergripande hållbara visionen, vad jag kan se, är att kåren centralt omorganiseras till att framför allt vara ett stöd till sektionerna och att sektionerna ges makt över kåren centralt.
Styrelsen och fullmäktige blir därför överflödiga och Studieutskottet, som redan existerar och består av representanter från sektionerna och som tidigare fungerat som en länk mellan fullmäktige och sektionerna, blir därmed naturligt kårens nya styrelse. Och den nya styrelsen får mandat att rekrytera de centralt arvoderade, inklusive ordföranden. Och de tidigare kårpartierna är välkomna att fortsätta sitt värdefulla arbete i ny skepnad som lobbygrupper. Därutöver kommer möjligheterna att som grupp eller enskild student nominera till centrala poster och att verka genom sektionerna att vara oförändrade.
Men för att komma vidare behövs en vision som är gemensam för alla kåraktiva och hård prioritering under den tid förändringar diskuteras fram och genomförs. Nu, efter två år av pågående sektionalisering (om man räknar bort tidigare misslyckade försök), och kårobligatoriets avskaffande, är tiden knapp. Det brinner i knutarna och jag vill hävda, att kommande verksamhetsår är det som i hög grad avgör studentinflytandets utveckling eller avveckling på Uppsala universitet nu och i framtiden.
