”Låt ingen diktera hur du hanterar ilskan”

De senaste veckorna har det rapporterats om stora protester runt om i landet mot Sverigedemokraternas EU-valturné. Jimmie Åkesson har i många städer mötts av motdemonstranter på sina torgmöten. Den här veckan har också landets alla hushåll fått reklamutskick från Sverigedemokraterna och i Stockholms tunnelbana har många stationer täckts av reklam från samma parti. Det har nästintill varit omöjligt att undvika partiets närvaro, inte bara i media utan även i den monotona vardagen. Rasistiska budskap har helt enkelt fått hanteras oavsett om man personligen vill det eller inte när de trängt sig in i hemmet eller på vägen till jobbet.

Mot detta har det startats uppror, bland annat brevbärare som öppet deklarerat sin upprördhet mot att dela ut rasistisk propaganda och SL:s telefon och mailservice har fyllts av upprörda resenärer.
Olika events från sociala medier har mobiliserat hundratals människor till torgmöten för att samlas i sin avsky mot rasismen. En folkrörelse reses i dessa valdagar för att visa sitt stöd för alla människors lika värde. Hur har detta mottagits bland diverse ledarskribenter och olika tyckare? Vad har skrivits om denna ilska mot Sverigedemokraternas rasism?

DN:s Hanne Kjöller har dömt ut delar av protesterna eftersom det underlättar för Jimmie Åkesson att odla sitt martyrskap . Expressens Ann-Charlotte Marteus har stämplat de som har ringt och klagat till SL som självupptagna och lättkränkta. Ergos egen bloggare Hedvig Öster har försvarat annonserna i tunnelbanan och rådgivit sina läsare att inte ringa och klaga till SL. Alla dessa skribenter har uppmanat till att möta och argumentera med Sverigedemokraterna istället.

Som om det är en universallösning i antirasistisk metod.

Vi lever i ett samhälle som är format av ojämlika maktförhållanden och förutsättningarna att bemöta rasism är inte lika för alla. Detta skriver Kawa Zolfagary väl när han på nyhetssajten Politism beskriver hur kampen att möta rasismen inte är ett val för alla. Vissa möter rasismen först med Sverigedemokraternas reklamutskick medan den för andra är ständigt närvarande.

Vi kan ha ett världsmästerskap i vem som kreativast och bäst kan försvara yttrande- och mötesfriheten eller så kan vi se protesterna mot Sverigedemokraterna som en kamp för ett värdigt samhälle. Det finns redan en rättstat som verkar för att efterfölja de lagar vi gemensamt satt upp och det är därför löjeväckande att ägna så mycket tid åt vad som är formellt rätt och fel. Vi vet redan att det är skadegörelse att hälla ut morgonkaffet på Jimmie Åkesson i annonsen men det finns däremot ingen självklarhet i att den annonsen hör hemma i tunnelbanan. Främlingsfientliga budskap får spridas i offentligheten (såvida det inte är hets mot folkgrupp) men det är inte grundlagsfästat att din morgontidning fylls av annonser med dessa budskap. Att protestera och göra sin röst hörd handlar om att förändra något i samhället och antirasistiska protester är ett kvitto att på att människor har tillit till att politisk förändring är möjlig. Den som ringer till SL och klagar på annonsen gör i den meningen en lika stor protest som den som tar debatten mot Sverigedemokraterna. Låt därför ingen diktera hur du bäst hanterar ilskan över att ha rasistisk propaganda i din vardag.

nbsp;

Yasmin Hussein