Generaliserande om lärarstudenter

Sedan en tid tillbaka har Hanna Enefalk, lektor vid Uppsala universitet, uttalat sig både i lokal och riksmedia för att diskutera studenter i allmänhet och lärarstudenter i synnerhet. Det är berömvärt att Enefalk debatterar högre studier. Det är ett ämne som förtjänar mer uppmärksamhet och välartikulerad debatt. nbsp; Det är dock viktigt att debatten förs på ett välinformerat och nyanserat sätt. Jag vill bidra genom att ifrågasätta en del svepande formuleringar i hennes inlägg.

I Expressen (22/5 2013) uttalar sig Enefalk om universitetsstudenter på följande sätt:

”I värsta fall har vi en förlorad generation”.

Denna typ av uttalanden är ingen nyhet. Genom hela det skrivna ordets historia har olika skribenter uttalat sig på ett liknande och ibland på ett nästan ordagrant sätt som Enefalk. Redan Aristoteles påstås ha klagat över förlorade ungdomsgenerationer. Ett mera nutida exempel är en statlig utredning på 1940-talet som beskrev nöjesliv och brist på studier bland ungdomar som en stundande katastrof. För ett par år sedan yttrade sig även Bert Karlsson om ämnet i ett antal kvällstidningar. Trots larmrapporter genom åren finns inget som tyder på att dessa generationer har varit förlorade. Tvärtom har samhället utvecklats, bruttonationalprodukten ökat och demokratin i vårt land stadgat sig. Att Bert Karlsson historielöst uttalar sig kritiskt om yngre generationer är en sak men när en lektor i historia gör det blir saken en annan. Jag menar att det skulle var klädsamt om Enefalk presenterade sitt underlag för det uttalandet, alternativt framförde en rättelse.

Nästa uttalande jag skulle vilja belysa levererades av Enefalk i Agenda den 6 april. Detta i samband med att lärarstudenter diskuterades.

”Svårt att tro att dom kan få den typen av jobb man kan få med en rättstavad ansökan, i bästa fall kan dom få andra typer av jobb där andra saker så som social kompentens är viktigt”

I flera olika mediekanaler uttalar sig Enefalk om lärarstudenter. Ibland är uttalanden av en generaliserande karaktär i andra fall väljer skribenten att avgränsa sig till att beskriva bara vissa lärarstudenter. Forskning om vilka som går en lärarutbildning visar att dessa är en differentierad grupp. Somliga lärarstudenter har stor studievana, är motiverade och har presterat väl i tidigare studier. En annan grupp är svagpresterande, kommer från studieovan bakgrund och har låga resultat från tidigare studier. Mina källor till dessa påståenden är bland annat lärarnas riksförbunds rapport Vem blir vad – och varför? och rapporten Lärarstudenter: Utbildningsmeriter och social bakgrund 1977-2007. Den senare författad av ett antal forskare vid Uppsala universitet. Den här forskningen kan jag, som snart är klar med hela lärarutbildningen, känna igen. Många svagpresterande studenter hittas på utbildningen och detta är ett problem som måste diskuteras. Det är dock svårt att generalisera på det sätt som Enefalk ibland gör. Jag har under mina lärarstudier studerat tillsammans med en person som disputerat i sitt undervisningsämne och med en annan med avslutade masterstudier i ryggsäcken. Passar dessa in i Enefalks citat ovan? Antagligen inte. Citat av typen som hittas ovan skapar dock ett starkt stigma kring lärarutbildningen som jag menar sannolikt skrämmer bort studenter som har ett starkt skriftspråk.

Under min samhällsvetenskapliga utbildning har jag fått lära mig av lektorer som Hanna Enefalk att man inom och som en företrädare för akademin bör utrycka sig sakligt och undvika löst tyckande. Frågan är om de svepande citaten jag ger exempel på är sakliga? Att utrycka sig på detta sätt om en så stor och bevisligen mångfasetterad grupp, utan att hänvisa till andra källor en sina egna uppfattningar, kan enligt mig omöjligt anses vara sakligt.

Det är förstås möjligt att citaten av media tas ur sitt sammanhang eller förvrängs. Jag menar dock att den som gång efter annan uttalar sig i likhet med ovanstående också bör reflektera kring hur dessa uttalanden framställs i media.

Undervisning handlar enligt min uppfattning om ömsesidigt förtroende mellan lärare och student. Frågan är om studenterna som Enefalk undervisar kommer känna förtroende för den lärare som i media beskriver studenteterna som del av en förlorad generation eller grupp som aldrig kan arbeta med språket? Jag vill inte frånta någon rätten att utrycka sin åsikt eller skapa debatt om lärarutbildning. Jag vill istället uppmana till debatt fast i en saklig och konstruktiv ton.

Alexander Akterin
Fil.kand och lärarstudent