Någonstans går gränsen

Som vi skrev i vårt första inlägg uppskattar vi god ton i många lägen. Vi tror att det ger ett bra klimat i debatten mellan etablerade politiska aktörer som Heimdal och Laboremus. Därför är vi glada att se er föra ett sakligt resonemang istället för den nonchalanta och banaliserande stilen ni höll i er inledande replik. Det är lika mycket ert sätt att resonera om Sverigedemokraterna som att ni bjöd in dem som vi motsätter oss. Men vår huvudpoäng, att alla inte har samma plattform som ni i Heimdal och vi i Laboremus, låter ni stå oemotsagd.

Ni säger att ni tror på demokratin, och det gör förstås vi också. Men det här handlar inte om vad vi tror på, och det handlar inte om Heimdal och Laboremus. Det handlar om dem som inte har vår plattform och vårt pansar. För dem som alltid behöver kämpa mot fördomar för att upprätthålla sin integritet är politiken alltid personlig. För den vars politiska gärning måste vara att skapa sitt eget talutrymme är den politiska integriteten för skör för att kompromissas med på samma sätt som vi kan. Det är människor som är ifrågasatta redan innan de börjat tala. De kan inte, som ni skriver, välja att inte åhöra föredraget, för retoriken och budskapet är riktat direkt mot deras personer. Det är som att säga till någon som blivit utfryst att inte bry sig om vad som sägs bakom hens* rygg.

Detta har vi som är politiskt aktiva i alla partier och alla grupperingar en skyldighet att förstå och förhålla oss till, och detta vägrar ni bemöta eller ens försöka förstå. Det ni förespråkar är alltså inte det fria demokratiska samtalet utan de redan etablerades dubbla monolog. Och ni tycker att vi har en “beklämmande demokratisyn ”

Det är just denna oförståelse och trångsynthet som gör att ni endast kan företräda ett fåtal. Politiska aktörer som vill företräda fler försöker förstå. Därför kan ni påstå att Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet på något vis skulle vara jämförbara med Sverigedemokraterna, trots att detta borde te sig fullkommligt absurt för alla som följt svensk politik de senaste åren, och detta oavsett vad man tycker om deras politik.

Ska Sverigedemokraterna få tala och synas i det offentliga rummet så att de kan bemötas? Självklart ska de det. Och det gör de ju också. Få partier får en sådan mediabevakning som de, särskilt deras torgmöten blir uppmärksammade. Skulle då Uppsalas studenter inte få tillfällen att bilda sig en uppfattning om dem? Men att bjuda in Sverigedemokraternas företrädare på det okritiska sätt ni gör innebär ännu ett steg mot att så småningom släppa in dem i finrummet. Hat- och hetsretoriken, grunden för Sverigedemokraternas politik och oförenlig med demokratiska principer, accepteras och legitimeras som rimliga ståndpunkter. Det signalerar att Mattias Karlsson är som vilken föreläsare som helst, och Sverigedemokraterna ett parti bland andra trots att vi alla ser gång på gång att så inte är fallet.

Det kan tyckas rimligt att bjuda in alla riksdagspartier. Med den argumentationen kan man låtsas undgå ett ställningstagande. Men faktum är att någonstans måste det till en ideologisk gränsdragning. Ni har nu tydligt visat var er gräns går. Vi hoppas att vi har visat vår.

Paul Bengtsson, laboremit
William Sundelin, laboremit

* Se Svenska akademins ordlista 2015, s. 469. Hen [hen’] pron.; gen, hens; objektsform hen hellre än henom 1 könsenutral benämning på person som är omtalad ev. implicit i sammanhanget; jfr 1 den, han: läraren kan fritt välja vilken metod h. vill; om något kör mot rött ljus, så blir h. bötfälld 2 benämning på person som inte vill kategorisera sig som vare sig man el. kvinna