En gemenskap som ruinerar och exkluderar
Jag skulle flytta till en ny stad, så långt var jag med. Det visade sig snart vara långt mycket mer än så – Uppsala, studentstaden, liknade mer av en helt ny värld. I denna fascinerande bubbla fanns föreningar äldre än gatan, pampiga byggnader till förfogande och en stor skara av hängivna fans med sina liv dedikerade åt att uppehålla denna exklusiva sfär. Det fanns till och med ett eget språk; i Uppsala heter det inte nolla, det heter recentior. DK betyder att alla underförstått kommer en halvtimma sent. Fester kallas för sittning, och då måste du ha klänning som inte slutar ovanför knäna. Allt detta för oss – de utvalda Studenterna.
Mitt gamla jag köpte aldrig mat ute, utöver falafel på väg hem sena kvällar. Jag hade för det mesta trasiga strumpbyxor och var tacksam över att leva i en i historisk jämförelse någorlunda vettig samtid. Den personen följde inte med till Uppsala, utan istället fann jag mig plötsligt i att gladeligen gräva djupt ner i plånboken för att försöka ta del av den nya medryckande gemenskapen. Trerätters middagar och knälånga klänningar var inget jag saknat i mitt tidigare liv, men de var nu självklara delar av det paket som krävdes för att vara den åtråvärda Uppsalastudenten. Allt detta för lånade pengar.
Denna Uppsalaepidemi drabbar långt fler än mig. Tidigare värderingar och pengabekymmer tycks vara som bortblåsta efter inrättandet i den nya tillvaron. Könssegregering för könssegregeringens skull på dam- och herrsupéer, makalösa summor för högtidsdräkter i olika former och oskrivna regler om att en ny klänning måste inköpas inför varje fest. Traditioner – det ädla nöjet i att göra något man alltid gjort för att man alltid gjort det. Uppsala har dem i alla dess former. Framåt maj blommar heterohetsen – ”vem ska du gå på balen med?” – och vissa skippar helt och hållet att gå i brist på partner. När skedde det här någonsin på en fest i ens gamla liv? Och hur kan allt detta fortfarande, 2015, vara en så självklar och okritiserad norm?
Allt det här är kulturarv från en tid som inte varit så soft alla gånger. Då utbildning var till för manlig överklass. En del av traditionerna skapades främst med syftet att ryggdunka varandras priviligerade egon, andra var på den tiden ganska användbara – att leka vuxen och rik var en bra övning inför framtiden i societeten. Tack och lov har betydligt fler idag tillgång till utbildning, och studier slussar en inte längre lika självklart in i en högre samhällsklass.
Att skåla på rätt sätt och börja med rätt gaffel är lärdomar som tynar bort i brist på tjusiga middagar att gå på när många färdigutbildade akademiker idag istället möts av underkvalificerade jobb och arbetslöshet. En verklighet där det som återstår av vår ungdoms glansdagar är att betala av våra feta lån, om vi nu någonsin lyckas med det.
Uppsala studentliv kan vara fängslande, praktfullt och alldeles, alldeles underbart. Men, faktum kvarstår, det är en gemenskap som både ruinerar och exkluderar. Uppsala behöver ett studentliv med utgångspunkt i förutsättningar för dagens studenter.
