Svar till Föreningen Heimdal
Uppsala studentkår arbetar bland annat med att se till att studenterna som vi representerar har tillgång till utbildning av högsta kvalitet, rättssäker examination, tillgång till bra lokaler, att bostäder byggs till skäliga priser, att den verksamhetsförlagda utbildningen ska få bättre förutsättningar, hålla studentrepresentantutbildningar, att bevaka så att sättet pengar fördelas inom universitetet på bästa sätt går till utbildning och att alla ska kunna få ta del av utbildning. Ett litet axplock av vad studentkåren gör. Om detta är något bortslösat socialistprojekt enligt föreningen Heimdal så kan jag säga att det är projekt som kommer alla studenter till gagn. Om ni är emot det så visst, var det.
Idag har Uppsala studentkår ungefär 14 000 medlemmar vilket gör oss till den största studentorganisationen i Uppsala. Dock har vi sett en nedåtgående trend i många år sedan obligatoriet (fram till 2010 var man tvungen att vara men i en studentkår) föll. Detta har hänt i alla studentkårer i hela Sverige. Det här är ingenting att klaga över. Det är något att vara orolig över och som behöver åtgärdas. Hur säkrar vi så att kåren kan fortsätta göra det viktiga arbete som den gör? Som gör att studenter som behöver hjälp i sin studiesituation kan vända sig till personer som jobbar på heltid och har kompetens?
En möjlig lösning är den förfrågan om samtal om kombinerat medlemskap med studentnationerna som kårstyrelsen har skickat. En inbjudan för att börja diskutera möjligheten att kombinera kår-och nationsmedlemskap. På så vis sätts två naturliga delar av studentlivet ihop. Den studiebevakande och studiesociala sidan, eller om man vill beskriva det med andra ord: baksidan och framsidan av studentlivet. Studentnationerna är framsidan där man kan sjunga i kör, spela fotboll, gå på klubb, äta mat i puben, jobba i puben, listan kan göras lång. Studentkåren representerar baksidan av studentlivet. Hit går man om man hamnat i kläm, eller sett problem som man vill åtgärda. Den här verksamheten är inte lika lätt att se, för majoriteten av studenterna hamnar inte i problem. Men utan en stark kår så kan man inte få den hjälpen man behöver när det väl händer någonting.
Heimdal efterlyser att kåren borde erbjuda tjänster som studenterna faktiskt efterfrågar för att synas mer. Och det jobbar vi på. I kårvalet är det till exempel ett parti som vill utveckla arbetet med arbetslivsanknytning och som vill att kåren ska starta arbetsmarknadsmässor, som studenter faktiskt efterfrågar. Men som ordförande för Uppsala studentkår undrar jag i ett vidare perspektiv: Vilka saker bör kåren göra för att kunna finansiera sin studiebevakande verksamhet och sitt påverkansarbete för studenterna i Uppsala? Ska vi också ha social verksamhet som studenterna vill engagera sig i? Det som gör att nationerna har så många fler medlemmar sammanlagt än oss? Är det någonting vi måste erbjuda studenter för att vara attraktiva? Eller ska vi fortsätta vara en av de få, om inte den enda studentkåren, i Sverige som inte har någon typ av social verksamhet? Jag vill det senare, vilket också är så det har varit sedan kåren grundades 1849. Nationerna och kåren har gjort sina verksamheter, det som kallades Uppsalamodellen.
Därför tycker jag att ett samtal med nationerna om kombinerat medlemskap liknande det som man har i Lund är mer intressant att utforska än att börja bedriva social verksamhet. Huruvida nationerna vill starta en diskussion eller inte är någonting som de får ta ställning till. Deras medlemmar bestämmer, och om deras medlemmar vill det, tycker jag det är konstigt att säga att man tvingar någon till någonting.
Max Stenberg
Ordförande i Uppsala studentkår
