Ärlig dialog skapar förtroende för forskning

I Vetenskapsrådets handbok i god forskningssed finns åtta levnadsregler. Den första lyder ”Du ska tala sanning om din forskning”. Därefter följer principer om att redovisa utgångspunkter, metoder, resultat och intressen, att inte stjäla och hålla ordning på forskning, dokumentera och arkivera, med mera.

Samma levnadsregler kan och bör tillämpas på utredningar av oredlighet. I praktiken ligger dem långt från idealet. C. K. Gunsalus, Director of the National Center for Professional and Research Ethics (NCPRE, USA), skrev tillsammans med ett par kollegor ett inlägg i JAMA i våras som sammanfattar läget: ”Institutional Research Misconduct Reports Need More Credibility”.

Sant.

nbsp;

I februari 2017 anmälde jag en forskare för oredlighet till Uppsala universitet. Inledningsvis handlade min anmälan om så pass grova kvalitetsbrister att jag ansåg att det övergick i etikbrott. Universitetet bekräftade att anmälan var mottagen. Därefter var det tyst tills utredningsrapporten publicerades åtta månader senare, även när jag flera gånger kom in med kompletterande uppgifter.

I juni i år gjorde jag ytterligare en anmälan, denna gång till VID i Stavanger avseende en doktorand. På ett övergripande plan var skälen desamma. Enligt mig så pass allvarliga och grova kvalitetsproblem att de övergick i etikfrågor och problem. I båda fallen frikändes forskaren från oredlighet. Skillnaden i ärendehantering är desto mer intressant.

Till att börja med är riktlinjerna för forskningsetik och hantering av anmälningar på VID:s hemsida mer konkreta och utförligare än de som jag har sett bland svenska forskningsinstitutioner. Bland annat görs en inledande förundersökning, normalt av prorektor. Så även i detta fall.

Inledningsvis bekräftade prorektor anmälan och meddelade att de inom kort kommer att kontakta mig för uppföljning. Prorektor kom att berätta om processen, att anmälan från deras sida var tydlig, men att de ändå önskar genomföra en intervju för att fastställa att vi uppfattar anmälan på samma sätt.

En telefonintervju bokades in. Prorektor frågade samtidigt om det var ok att samtalet protokollfördes av en kollega. Protokollet skulle delges efteråt för min justering och vidimering. Prorektor undrade också frågan om anmälan var anonym eller om jag skrev under med mitt namn. Allt ok från min sida.

Telefonintervjun handlade om hur jag såg på min kritik i relation till European Code of Conduct of Research Integrity. VID tillämpade dessa riktlinjer. Prorektor menade att han själv inte bedömde att min kritik hänförde sig till primära oredlighetskriterier, dvs. fabricering, falsifiering och plagiering.

Jag såg det som en tolkningsfråga, men medgav att andra integritetsbrott i European Code of Conduct tedde sig mer relevanta för min kritik. Jag delgav även mer information och vi diskuterade relevansen av såväl den som tidigare uppgifter. Protokollföraren var tyst.

Ett par dagar senare fick jag ta del av protokollet. Jag hade då läst European Code of Conduct och justerade protokollet genom att klargöra hur min kritik relaterade till denna. Jag var nu själv klar på att min etikanmälan handlade om andra etikbrott än oredlighet. Protokollet vidimerades.

Efter en vecka kom förundersökningsrapporten. Forskaren friades, samtidigt som VID medgav behov av översyn i en sakfråga. Visst hade jag gärna sett en skarpare kritik. I Norge går det också att överklaga. Men jag var nöjd. Utredningen var professionell. Till skillnad från Uppsala.

Ingen dialog om riktlinjer och kriterier. Ingen information om processen. Ingen uppföljning av vare sig anmälan eller kompletteringar. Istället fick jag i slutet konstatera att uppgifter undanhölls under utredningens gång och i slutrapporten från universitetet.

Detaljer har diskuterats i tidigare publikationer. För en generell diskussion om brister i utredningar hänvisar jag till Gunsalus i JAMA. Hennes kritiska punkter är även träffande för utredningen på Uppsala universitet, till exempel att inte intervjua alla parter och att inte själv ta initiativ till inhämtande av evidens.

nbsp;

Det är dialog om forskningsetik och samsyn på god forskningssed som skapar trovärdighet ifråga om både forskning och utredningar, inte primärt att få rätt. Oredlighet är en extrem händelse. Frågor om forskningsetik är så mycket större, bredare och vanligare.

För några veckor sedan kontaktade jag en forskare som hade uppgivit i ett debattinlägg att dess arbete hade resulterat i en publikation, men där det visade sig att forskarens namn inte förekom alls. Forskaren svarade att hans inlägg inte skulle tolkas på det sättet och visade ingen förståelse för problemet.

Jag kontaktade prorektor på forskarens institution och menade att detta åberopande av meriter inte är förenligt med god forskningssed. Prorektor svarade kort och instämde i sakfrågan. Svaret var seriöst och skapade långt större tilltro än den skepsis som jag kände inför forskarens svar.

Sammanfattningsvis, Sveriges universitet och högskolor bör ta frågor om forskningsetik på större allvar genom en bättre dialog, inte bara internt mellan forskare, utan också externt med allmänheten. Den nya oredlighetsnämnden som planeras träda i kraft nästa år möter inte detta behov. Tvärtom, risken är att lokala frågor blir än mer osynliga för omvärlden.

nbsp;

Tom Andersson, tidigare forskare, numera utredare i staten